Being There

Titel: Being There / Välkommen Mr. Chance!
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 1979
Regi: Hal Ashby
I rollerna: Peter Sellers, Shirley MacLaine, Melvyn Douglas, Jack Warden, Richard Dysart, Richard Basehart

Handling: Mr. Chance kan varken läsa eller skriva, och har aldrig varit utanför huset där han arbetar som trädgårdsmästare. När husägaren dör slängs han ut i en för honom okänd omvärld. Genom en mindre trafikolycka träffar han de rika och inflytelserika Ben och Eve, som tar Mr. Chance för ett geni. Han blir god vän med Ben och plötsligt är hans namn på allas läppar.

Omdöme: Chance (Peter Sellers) har levt hela sitt liv i ett hus i Washington, D.C. där han skött om trädgården. När husägaren dör tvingas han ge sig ut i världen. Eftersom han aldrig satt sin fot utanför huset öppnas en helt ny värld för honom. Chance är en intellektuellt enkel person, nästan som ett vuxet barn trots att han är i medelåldern. Hans världsbild formas av det han ser på TV - han tycker om att titta.


© Warner Bros.

Efter att Chance gett sig ut på gatorna i Washington, D.C. på jakt efter en trädgård där han kan fortsätta som trädgårdsmästare, är han med om en olycka. Han möter Eve (Shirley MacLaine) som tar med honom hem till sin herrgård. Där väntar hennes förmögne make Ben Rand (Melvyn Douglas), som är under ständig medicinsk uppsikt då han är svårt sjuk. Chance, som numera är känd som Chauncey Gardiner, får läkarvård efter olyckan och gör sig snart hemmastadd. Så pass att Ben och Eve inte kan tänka sig att vara utan honom i sina liv.


© Warner Bros.

Chauncey Gardiner kommer att påverka människors liv på sätt som ingen kunde drömma om. Hans lugna personlighet och till synes filosofiska sätt att se på livet uppskattas av de som träffar honom. Hans livsfilosofi och metaforer om trädgårdar är inte bara en frisk fläkt, utan uppfattas även som briljanta - han ses som ett slags geni. I själva verket är han en simpel trädgårdsmästare som varken kan läsa eller skriva och endast bryr sig om trädgårdar och att titta på TV.


© Warner Bros.

Chance, eller Chauncey Gardiner, är en härlig karaktär som man bara måste älska. Sättet han påverkar folk på är så pass komiskt eftersom han inte menar det och blir missförstådd. Det är också en samhällskritisk satir där människor väljer att se någon som något de själva vill se. Till viss del skulle man kunna jämföra honom med Tjuren Ferdinand, som bara vill lukta på blommorna - och se på TV i det här fallet - men som tvingas ge sig ut i den stora, okända och skrämmande världen. Han berör människor med sin enkelhet, samtidigt som det visar hur lättpåverkade och fördummade folk kan vara.


© Warner Bros.

Peter Sellers Oscarsnominerades för sin sista stora filmroll. Han gör sin starkaste dramatiska prestation samtidigt som han visar prov på sitt komiska geni. Att se honom spela så pass återhållsamt när man är van vid att inte minst se honom som Jacques Clouseau i Rosa Pantern-filmerna är imponerande. Trots det, eller tack vare det, blir det oerhört komiskt på ett fyndigt sätt. Han sa själv att han byggde sitt sätt att tala och en del av sin prestation på sin stora idol Stan Laurel, mest känd som Halvan från komikerparet Helan & Halvan.


© Warner Bros.

Det är inte bara Peter Sellers som imponerar i filmen - men den vore inte vad den är utan honom, den saken är säker. Shirley MacLaine är en smått perfekt danspartner till Sellers och i många scener mellan dem är det hon som anför medan han iakttar och låter henne stå i rampljuset. Melvyn Douglas, som vann en Oscar för bästa manliga biroll, är klart duktig i rollen som den svårt sjuke Ben med en positiv livssyn.


© Warner Bros.

Filmen är förvisso en komedi, men det är en samhällskritisk satir med subtil humor. Det gör att filmen har så mycket mer värde och tyngd än om den hade presenterats som en ordinär komedi. Ett utmärkt manus och Hal Ashbys regi gör att filmen aldrig tappar fokus eller känns ojämn. Det är en film som håller en hög standard rakt igenom. Det finns egentligen bara en scen som skaver en aning, nämligen när hushållerskan ser Chance på TV och har nedlåtande saker att säga om honom och vita. Nu ska det vara gjort med glimten i ögat som den satir det är, men scenen känns överflödig och överförklarande.


© Warner Bros.

En ytterst intressant punkt som debatterats ända sedan filmen släpptes är eftertexterna. I dem visas en borttagen scen där Peter Sellers i rollen som Chauncey Gardiner ska framföra ett meddelande som kräver flera omtagningar. Det är väldigt roligt att se, men många anser att det tar ifrån en del av magin med filmen efter den sista scenen. Det är definitivt diskutabelt huruvida eftertexterna påverkar uppfattningen om filmen, i synnerhet hans så stillsamma och hjärtvärmande prestation fram tills dess. Samtidigt är den borttagna scenen och omtagningarna så pass bra att man inte hade velat vara utan den. Det blir även en fin hyllning till Sellers, som dog bara året efter.

5 - Skådespelare
5 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.9

Absence of Malice

Titel: Absence of Malice / Utan ont uppsåt
Genre: Drama
Land: USA
År: 1981
Regi: Sydney Pollack
I rollerna: Paul Newman, Sally Field, Bob Balaban, Melinda Dillon, Josef Sommer, Wilford Brimley

Handling: Megan är en ambitiös journalist som skall intervjua Gallagher, sonen till en död gangsterboss. Megan vet inte att hon blir manipulerad av en FBI-agent. Han hoppas att hon skall genomskåda en koppling mellan Gallagher och en försvunnen facklig tjänsteman.

Omdöme: Michael Gallagher (Paul Newman), son till en nyligen avliden gangsterboss, misstänks vara inblandad i försvinnandet av en facklig tjänsteman. Den federala åklagaren i Miami, Elliot Rosen (Bob Balaban), är övertygad om att Michael Gallagher vet något om försvinnandet eller kan ta reda på det genom sina kontakter. Rosen läcker därför falsk information som får det att framstå som att Gallagher är under utredning.


© Columbia Pictures

Med hjälp av den läckta informationen skriver den drivna journalisten Megan Carter (Sally Field) en förstasidesartikel om Gallaghers inblandning, i tron att uppgifterna stämmer. Michael söker upp tidningsredaktionen och framförallt Megan för att ta reda på vem som läckte den enligt honom felaktiga informationen. Det blir början på ett allt farligare spel mellan Megan, Michael och åklagarmyndigheten.


© Columbia Pictures

Utan ont uppsåt - det är vad Megan intalar sig själv och försöker förklara för Michael. Hon vill bara komma åt sanningen och rapportera om den, vilket hon ser som sitt jobb och tidningens uppgift. Men vad hon missar är hur hennes artiklar och rapportering påverkar de inblandade. Den moraliska och etiska aspekten med journalistyrket är minst lika viktig som att se till att uppgifterna är sanningsenliga.


© Columbia Pictures

Sydney Pollack är en regissör som gjorde en del bra och spännande filmer i sin karriär, både före och efter denna film. Man vore därför ursäktad för att tro och hoppas på en film som levererar något i den stilen. Det finns flera möjligheter att öka spänningen och få ut mer av berättelsen. Av någon anledning uteblir det, vilket håller tillbaka filmen från att bli mer engagerande än den visar sig bli.


© Columbia Pictures

Filmens ton är lite suspekt, vilket till viss del har att göra med musiken som inte är dålig, men den är lättsammare än vad som hade passat. Handlingen utvecklas inte heller åt något håll egentligen, åtminstone inte tillräckligt för att skapa det rätta drivet. Ska det vara en film om grävande journalistik, ett romantiskt drama, en konspiration eller thriller? Det är lite av varje, men inte tillräckligt av något. Det saknas helt enkelt något som skulle gripa tag i en fullt ut, trots att potentialen för en bättre film finns på plats.


© Columbia Pictures

Paul Newman och Sally Field är två skådespelare som respekteras och uppskattas en hel del. Båda är bra här, men samtidigt fanns det mer att få ut av dem. Newman känns inte lika full av liv och engagerad som när han är som bäst. Visst kräver möjligtvis rollen som sonen till en gangsterboss att han ska spela lite kyligt och distanserat, men det känns som att han går lite på sparlåga. Field, å sin sida, spelar en karaktär som inte är helt lätt att gilla. Megan får förvisso lära sig en läxa och det är meningen att hon ska vara lite dryg, men det gör också att det blir svårt att bry sig om henne.


© Columbia Pictures

De som istället lämnar störst avtryck är dels Melinda Dillon i rollen som Michaels vän Teresa, som man känner för när hon delar med sig av sin hemlighet. Dels Wilford Brimley, som dyker upp med 20 minuter kvar i rollen som biträdande amerikanska justitieministern James J. Wells. Det är ord och inga visor när han kliver in och rör om i grytan. Det är förmodligen filmens bästa sekvens när han är med, dock alldeles för kort.


© Columbia Pictures

Det är en film som egentligen har allt på plats för att bli klart bättre, men något håller tillbaka den. Hade det varit en annan, mindre etablerad regissör som hållit i tyglarna hade man kunnat peka på det som förklaringen. Nu är det inte någon dålig film och den har ett visst värde, men den får inte pulsen att öka som den borde göra. Det är lätt att vara lite mer kritisk när man ser potential som inte infrias. Vad man främst tar med sig är vilka konsekvenser Megans artiklar medför, något som borde vara en läxa för alla journalister och andra som delar med sig av känsligt nyhetsstoff.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

Enter the Dragon

Titel: Enter the Dragon / I drakens tecken
Genre: Action
Land: USA/Hong Kong
År: 1973
Regi: Robert Clouse
I rollerna: Bruce Lee, John Saxon, Jim Kelly, Ahna Capri, Kien Shih, Bolo Yeung, Sammo Hung, Jackie Chan

Handling: Lee åker till en mystisk ö för att delta i en stor kampsportsturnering. Han är emellertid egentligen inte där för att tävla, utan för att luska ut vad som döljer sig bakom fasaderna på ön.

Omdöme: Lee (Bruce Lee), en kampsportsexpert och instruktör på ett shaolintempel, rekryteras av den brittiska underrättelsetjänsten. De vill att han deltar i en kampsportsturnering som anordnas av Han (Kien Shih) på hans privata ö. Lee ska samtidigt ta reda på exakt vad Han har för sig på ön, eftersom han misstänks vara en drogbaron som ägnar sig åt drogtillverkning och människohandel.


© Warner Bros.

Lee, som får reda på att en av Hans livvakter låg bakom hans systers död, har extra motivation att fullfölja uppdraget. Den personliga vendettan innebär att han måste hantera sina känslor och inte låta dem påverka hans omdöme. Samtidigt är han fast besluten att hämnas sin syster. Till sin hjälp får han två allierade i form av amerikanerna Roper (John Saxon) och Williams (Jim Kelly), som är där för att delta i turneringen.


© Warner Bros.

Filmen väljer att sakta bygga upp premissen istället för att genast slänga in oss i hetluften. Turneringen är endast en del av handlingen och utgör inte merparten av filmen, vilket man skulle kunna förvänta sig. När det står klart att Han är måltavlan introduceras de tre karaktärerna Lee, Roper och Williams. Detta görs genom tillbakablickar som visar hur de hamnat i turneringen som hålls på Hans ö utanför Hong Kong.


© Warner Bros.

Det är svårt att förstå hur omåttligt populär Bruce Lee och den här filmen var - och fortfarande är. Det är en film som inte hade en särskilt hög budget, men som blev en oerhörd succé världen över och är en av de allra mest framgångsrika filmerna genom tiderna bland filmer med en budget på under $1m. En sak är säker och det är att den hör till de mest inflytelserika kampsportsfilmerna någonsin.


© Warner Bros.

Något som är omöjligt att missa är att filmen hämtat en hel del inspiration från James Bond-filmerna. Han är en huvudskurk som tagen direkt från en Bond-film - han ses till och med med en vit katt, som starkt förknippas med Blofeld. Hela upplägget med ön, Hans medhjälpare, faciliteterna där drogerna tillverkas och Lees infiltration av operationerna är väldigt Bond-likt. Även det faktum att John Saxon - som blir indragen i Hans organisation - utseendemässigt påminner en del om Sean Connery är en rolig blinkning till Bond.


© Warner Bros.

Som film hade den egentligen inte varit direkt speciell på egen hand, men tack vare Bruce Lee blir det en ikonisk film. Den blir också bättre under andra halvan när kampsporten och James Bond-världen möts. Bruce Lee visar vad han går för och actionscenerna är för det mesta välgjorda och snyggt koreograferade - av Bruce Lee själv för övrigt. Till slut får man en tillfredsställande film som bjuder på lagom mycket kampsport och är tillräckligt underhållande, inte minst tack vare den minnesvärda slutuppgörelsen.

2 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.6

10 Rillington Place

Titel: 10 Rillington Place / Stryparen på Rillington Place
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1971
Regi: Richard Fleischer
I rollerna: Richard Attenborough, John Hurt, Judy Geeson, Pat Heywood

Handling: I ett stillsamt bostadsområde i efterkrigstidens London flyttar en ung familj in i ett hyreshus där en till synes vänlig och hjälpsam granne snart börjar väcka obehag. Samtidigt utvecklas en serie händelser bakom stängda dörrar som ingen riktigt tycks förstå vidden av.

Omdöme: I efterkrigets London, närmare bestämt på 10 Rillington Place i Notting Hill, bor den medelålders John Christie (Richard Attenborough) med sin fru Ethel (Pat Heywood). För att tjäna en extra slant hyr de ut övervåningen till det unga gifta paret Timothy Evans (John Hurt) och Beryl (Judy Geeson), som flyttar in tillsammans med sin nyfödda dotter. Christie är hjälpsam och proper, men vad ingen kan ana är att han har ett mörkt förflutet - en ondska som döljer sig bakom hans till synes harmlösa fasad.


© Columbia Pictures

John Christies begär går inte att stilla och när han får upp ögonen för Beryl finns inget som kan stoppa honom från att leva ut sina mörka fantasier. Det intet ont anande paret Evans befinner sig mitt i spindelns nät. När han har lekt färdigt och inte längre kan stå emot sitt begär kommer han se till att få vad han suktar efter. Han har gjort det förr och kommer att göra det igen.


© Columbia Pictures

Den amerikanske regissören Richard Fleischer plockades in för att regissera denna fasansfulla och starka verklighetsbaserade historia om den beryktade seriemördaren John Christie. Kanske var det inte så konstigt att just Fleischer fick uppdraget, han hade trots allt tidigare gjort verklighetsbaserade filmer om mördare som Compulsion (1959) och The Boston Strangler (1968). Hans amerikanska perspektiv gav den brittiska filmen en lite annan prägel än den sannolikt hade fått med en brittisk regissör. Fleischer var dessutom intresserad av att göra filmen mer åt skräckhållet, vilket förstärkte filmens mörka och kusliga atmosfär.


© Columbia Pictures

Det är intressant att en film som utspelar sig i en så grå, trist och deprimerande tid i Storbritannien kan vara så engagerande. Det är liksom sättet filmen är gjord på som gör att man känner sig så uppslukad av karaktärerna, stämningen och spänningen att skådeplatsen blir sekundär. Stora delar av filmen utspelar sig i flervåningshuset där Christie bor, men det finns aldrig en tråkig stund, något som är en styrka och visar prov på stark regi.


© Columbia Pictures

Richard Attenborough är utomordentligt bra som John Christie. Det är en karaktär som är intelligent, iskall och manipulativ, och Attenboroughs rollprestation ger kalla kårar. Det är en sorts prestation som påminner en del om vad Anthony Hopkins senare skulle bli känd för. Christie uppvisar en slags överlägsenhet, men samtidigt är han ofta obekväm och osäker. Richard Attenborough sa själv att det var en roll han inte gillade att spela med tanke på vem han gestaltade, men att han genast tackade ja till rollen och aldrig hade känt sig så uppslukad av en roll som denna.


© Columbia Pictures

Minst lika imponerande som Richard Attenborough är i huvudrollen som John Christie är John Hurt i birollen som Timothy Evans. Tim, som han kallas, är en godtrogen och simpel man som försöker göra det rätta för sin familj, men samtidigt är han analfabet och inte den skarpaste kniven i lådan. Hurt spelar rollen med en sådan skörhet att man inte kan annat än tycka synd om karaktären. Man känner verkligen Tims hjälplöshet och förstår varför en man i hans position skulle lita på John Christie. Självklart lyssnar han när en betydligt mer bildad man som verkar veta vad han pratar om erbjuder sin hjälp. I själva verket manipulerar John Christie alla på ett eller annat sätt.


© Columbia Pictures

Det är inte en skräckfilm om man ser till genren, likväl är den på många sätt obehagligare än vad många renodlade skräckfilmer lyckas vara. Mycket av filmens obehag härrör från vetskapen om att det som skildras är verklighetsbaserat. Men det är sättet det hela presenteras på som är av yttersta vikt. Det är en i högsta grad effektiv seriemördarfilm som lyckas trots att förutsättningarna talar emot den sett till inramningen. Man hade inte varit förvånad om det blivit ett tråkigt och teatraliskt melodrama av det hela. Istället är det ett isande porträtt av en fasansfull man och hans makabra dåd.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.5

Red Heat

Titel: Red Heat
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: Walter Hill
I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Jim Belushi, Ed O'Ross, Laurence Fishburne, Peter Boyle, Gina Gershon, Pruitt Taylor Vince, Brion James

Handling: Den sovjetiske narkotikapolisen Ivan Danko skickas till USA hack i häl på en känd knarkhandlare. Där får han hjälp av den snacksalige och kaxige Chicago-polisen Art Ridzik.

Omdöme: Efter att narkotikasmugglaren Viktor Rosta (Ed O'Ross) dödat en polis i Moskva och sedermera lyckats fly till USA, skickas den sovjetiske polisen Ivan Danko (Arnold Schwarzenegger) efter honom. Danko tar sig till Chicago för att föra tillbaka Rosta. För båda männen är det personligt - Rosta dödade Dankos partner medan Danko dödade Rostas bror.


© Tri-Star Pictures / StudioCanal

Viktor Rosta visar sig samarbeta med en amerikansk kriminell liga som ska hjälpa honom med drogsmugglingen. Ligan är också tungt beväpnad och befinner sig på hemmaplan. Danko tar motvilligt hjälp av den kaxige Chicago-polisen Art Ridzik (Jim Belushi), som tvingas följa sin chef Lou Donnellys (Peter Boyle) order.


© Tri-Star Pictures / StudioCanal

Walter Hill var intresserad av att jobba med Arnold Schwarzenegger och intresset var ömsesidigt, inte minst tack vare 48 Hrs. (1982). Även detta är en buddy-cop-film och Schwarzenegger paras ihop med Jim Belushi, vilket får sägas vara ett något omaka par. De får det dock att fungera, mycket tack vare att Ivan Danko är en stel och strikt öststatspolis medan Art Ridzik är hans raka motsats.


© Tri-Star Pictures / StudioCanal

Efter inledningen som utspelar sig i Moskva kan trevligheterna komma igång på allvar när handlingen förflyttas till Chicago. Det blir inte riktigt den kulturkrock det hade kunnat bli, men likväl har man klart trevligt när Schwarzenegger och Belushi blir varma i kläderna. De gnabbas som ett gammalt par och en del ordväxlingar är faktiskt riktigt roliga. Det är inte en utpräglad actionkomedi utan snarare en buddy-cop-film som definitivt innehåller en del komiska inslag.


© Tri-Star Pictures / StudioCanal

Man väljer inte att se en sån här film för att se en klassiker utan snarare för att bli underhållen, och det blir man. Det intressanta med Arnold Schwarzenegger i rollen som Ivan Danko är att han får spela rollen mer återhållsamt än vad man ofta ser honom göra. Hans lite torra stil passar bra som kontrast till Jim Belushis Art Ridzik, som drivs till vansinne av Danko och bidrar till den typiska buddy-cop-humorn man vill se. Bitvis får man också ganska högoktanig action, inte minst med den avslutande biljakten med två bussar, vilket inte hör till vanligheterna. Allt som allt bjuds man på god underhållning, precis vad man önskar sig av den här sortens film.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.2

Mayday

Titel: Mayday
Genre: Action/Komedi/Äventyr
Land: USA
År: 2026
Regi: Jonathan Goldstein, John Francis Daley
I rollerna: Ryan Reynolds, Kenneth Branagh, Marcin Dorocinski, Maria Bakalova, David Morse

Handling: Löjtnant Troy Kellys spaningsuppdrag över sovjetiskt territorium går snett, vilket tvingar honom att kraschlanda och kämpa för sin överlevnad i den ryska vildmarken samtidigt som han försöker undkomma både tillfångatagande och räddning.

Omdöme: Året är 1987 och kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen har pågått i 40 år. Troy Kelly (Ryan Reynolds) är en amerikansk marinpilot som rekryteras till ett hemligt uppdrag. Han ska flyga över sovjetiskt territorium för att genomföra ett spaningsuppdrag, men planet skjuts ner och Troy hamnar någonstans djupt bakom fiendens linjer.


© Apple Original Films

Troy befinner sig ute i vildmarken när han räddas och lappas ihop av den ryske vilden Nikolai "Nick" Ustinov (Kenneth Branagh). Nick visar sig vara smått besatt av Amerika och drömmer om att få leva där. När Troy inser att Nick förmodligen går att lita på måste de båda männen hålla sig undan KGB och ta sig i säkerhet - något som visar sig vara lättare sagt än gjort.


© Apple Original Films

Det är alltid lite tveksamt när man tar sig an en film med Ryan Reynolds efter hans succé med Deadpool (2016), eftersom den överdrivna humorn och tonen kan bli för mycket. Tack och lov visar sig denna film vara mer nedtonad och betydligt mindre skruvad. Det är helt enkelt inte någon superhjältefilm och Reynolds är klart mer jordnära än befarat.


© Apple Original Films

I ett typiskt buddy-partnerskap där öst möter väst och tvingas samarbeta fungerar kombinationen Kenneth Branagh och Ryan Reynolds bra. Kanadensaren Reynolds spelar amerikan medan britten Branagh axlar rollen som ryss, vilket inte är första gången. Han står också för filmens största underhållningsvärde - utseendemässigt ser han ut som en skogshuggare, men han visar sig sitta på dolda talanger. Karaktärens efternamn Ustinov är för övrigt en kul blinkning till den brittiske skådespelarlegenden Peter Ustinov, som en gång i tiden spelade Hercule Poirot - en karaktär även Branagh har spelat.


© Apple Original Films

Vad som gör att filmen fungerar är att den är mer seriös än väntat och samtidigt tillräckligt välgjord för att engagera. Regissörerna bakom Game Night (2018) - en film som också uppskattas - har hittat rätt balans mellan action och humor. En bra actionkomedi fångar ens intresse, och det bästa sättet att göra det är att få en att bry sig om karaktärerna. Filmen har även en del av känslan som ofta fanns i gamla buddy-filmer, utan att för den skull bli alltför retro.


© Apple Original Films

En sak som sticker ut under filmens gång är fotot, kamerarörelserna och bildlösningarna. Även om det i flera fall är gjort med hjälp av dataeffekter är resultatet så pass bra att det ger filmen det lilla extra. Många gånger kan användningen av sådana tricks kännas överdriven och ge filmen en tillgjord känsla, men det lyckas man undvika här. Istället blir det en del av filmupplevelsen och bidrar till att man får en underhållande och välgjord actionkomedi värd en titt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9

All the President's Men

Titel: All the President's Men / Alla presidentens män
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1976
Regi: Alan J. Pakula
I rollerna: Robert Redford, Dustin Hoffman, Jack Warden, Martin Balsam, Jason Robards, Hal Holbrook, Jane Alexander, Ned Beatty, F. Murray Abraham, Lindsay Crouse, James Karen

Handling: Carl Bernstein och Bob Woodward är Washington Post-journalisterna som 1972 börjar undersöka ett inbrott i demokraternas valhögkvarter Watergate. Trots påtryckningar att de inte borde fortsätta undersökningen, både från sin redaktör och från regeringen, fortsätter de. Det visar sig att det finns ett samband mellan inbrottet, CIA och president Nixon.

Omdöme: Året är 1972 och ett inbrott upptäcks i Watergate, demokraternas nationella valhögkvarter i Washington. Fem män har ertappats på bar gärning och frågan är vad de gjorde där och vem som anlitade dem. Washington Post-journalisterna Bob Woodward (Robert Redford) och Carl Bernstein (Dustin Hoffman) tillhör inte tidningens mest erfarna eller främsta journalister, men de visar en enorm hunger efter att nysta i det mystiska fallet.


© Warner Bros.

För att täcka och rapportera om Watergate-skandalen behöver Woodward och Bernstein få grönt ljus från sina chefer, däribland Harry Rosenfeld (Jack Warden), Howard Simons (Martin Balsam) och chefredaktören Benjamin Bradlee (Jason Robards). Woodward och Bernstein har inte jobbat tillsammans tidigare, men de visar sig ha ett mycket bra samarbete. Nu gäller det bara att få människor att prata, vilket är lättare sagt än gjort. De måste även förlita sig på tips från utomstående källor, inklusive den viktigaste av dem alla - Deep Throat (Hal Holbrook).


© Warner Bros.

Politik är smutsig, det är inget nytt och det spelar egentligen ingen roll i vilket land eller på vilken nivå det handlar om. Det finns alltid någon form av korruption, vilket är oundvikligt när folk sitter i maktpositioner och andra vill påverka dem, eller när politikerna gör det på eget bevåg för egen vinning. Watergate-skandalen är ett typexempel på när man har att göra med en fullskalig konspiration där bevisen faktiskt leder hela vägen till toppen.


© Warner Bros.

När det kommer till grävande journalistik finns det ingen film som rår på denna. Det var en tid då grävande journalistik krävde sin man, där ett gediget arbete låg bakom varje avslöjande. Det är inte bara ett sjuhelsikes scoop, utan även verklighetsbaserat, vilket gör det så pass mycket starkare. Robert Redford följde tidningsartiklarna av Bob Woodward och Carl Bernstein med stort intresse och köpte filmrättigheterna till deras bok. Filmen är den avslutande delen i den inofficiella Paranoia-trilogin regisserad av Alan J. Pakula, som även inkluderar Klute (1971) och The Parallax View (1974).


© Warner Bros.

Man känner verkligen att filmen inte bara förlitat sig på boken den bygger på, utan även sett till att allt är så verklighetstroget och autentiskt som möjligt. Filmen kom att vinna fyra Oscars, men inte för bästa film. Med facit i hand är dock frågan om den inte hade förtjänat Oscarn för bästa film. Inte så mycket för materialets skull, utan för att det är en riktigt skickligt sammansatt klassfilm.


© Warner Bros.

Robert Redford och Dustin Hoffman har ett lyckat samspel och det är kul att de är väldigt olika varandra både som skådespelare och till personligheten, vilket gör dem till ett bra radarpar. De är långt ifrån ensamma om att övertyga och kännas helgjutna i sina respektive roller. Skulle man välja ut en av birollerna är det Jason Robards som kom att belönas med en Oscar för bästa manliga biroll. Han uppvisar den rätta kombinationen av att vara tillbakalutad när det behövs och auktoritär när det krävs.


© Warner Bros.

Vad som uppskattas mest med filmen är hur engagerande den är utan att försöka göra det till en nagelbitare. Det hade varit enkelt, eller åtminstone enklare, att göra det till en renodlad thriller där man inte vet vem man kan lita på och där faran lurar runt varje hörn. Istället bygger filmen upp paranoian och låter oss följa med när lager efter lager skalas av från konspirationen. Det är ett effektivt sätt att berätta historien på och gör att filmen tidigt får en på kroken och sedan sakta men säkert halar in en. Hur man än vänder och vrider på det är det en klassiker.

5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.9