Normal Life

Titel: Normal Life / Crime of Passion
Genre: Kriminalare/Drama
Land: USA
År: 1996
Regi: John McNaughton
I rollerna: Luke Perry, Ashley Judd, Dawn Maxey, Bruce A. Young

Handling: Ett ungt pars kärlek och gemensamma liv dras allt djupare in i ekonomiska problem och kriminalitet. När situationen förvärras tvingas de fatta allt mer desperata beslut, vilket sätter både deras relation och framtid på spel.

Omdöme: För Chris (Luke Perry) är det i princip kärlek vid första ögonkastet när han får syn på Pam (Ashley Judd) i en bar. Hon är en vild ung kvinna som vill känna sig levande, vilket bland annat innebär stora mängder alkohol och en del droger. Han är desto mer städad, har militärbakgrund och är numera polis. Chris är dock inte särskilt omtyckt av sina poliskollegor, som ser honom som lite av en Rikard Rättrådig eftersom han som nybliven polis är mån om att följa regelboken.


© Fine Line Features

Chris faller fullständigt för Pam och är villig att göra allt för henne. Hon är van vid att män använder henne för att ha kul för stunden och för sin egen njutning, vilket gör att det tar ett tag innan hon sänker garden och börjar lita på Chris. Hennes självdestruktiva beteende hjälper inte relationen, och deras ekonomiska problem kräver drastiska åtgärder. Det leder till att Chris glider in på den kriminella banan, allt för att kunna ge sin älskade Pam ett bättre liv.


© Fine Line Features

Kärleken kan vara blind och få en att göra galna och desperata saker. I denna verklighetsinspirerade historia följer vi ett ungt par som strävar efter att leva ett normalt liv med hus, hund och barn. Men vägen dit är krokig och känns alltmer avlägsen. Att ta till kriminella handlingar för att komma över pengar blir utvägen, men givetvis kan det inte vara svaret - eller?


© Fine Line Features

Luke Perry och Ashley Judd spelar bra som ett par som inleder en passionerad kärleksrelation som tar en mörkare vändning. Perry hade gjort sig ett namn tack vare TV-serien "Beverly Hills, 90210", men denna roll visar upp en annan sida av honom. Han sköter sig mestadels bra, även om han kanske inte alltid känns helt övertygande när han ska visa ilska. Judd känns genomgående övertygande och rollen som Pam verkar falla naturligt för henne. Den visar tydligt upp hennes skådespelartalang, inte minst när Pams självdestruktiva beteende visar sitt fula ansikte.


© Fine Line Features

De båda huvudrollerna gör en hel del för filmen, men det känns även som att infallsvinkeln är lite annorlunda än vad man ofta ser med den här typen av historia. Istället för att glorifiera det hela som ännu en Bonnie & Clyde-historia synar man den mänskliga aspekten av medelklassens kamp för överlevnad. Man lyckas på ett relativt bra sätt visa hur små marginalerna är mellan att leva ett städat liv och att i desperation kliva över gränsen. Till slut handlar det om en stark kärlek som driver paret, men som även riskerar att få ödesdigra konsekvenser.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.2

Rosemary's Baby

Titel: Rosemary's Baby / Rosemarys Baby
Genre: Drama/Skräck
Land: USA
År: 1968
Regi: Roman Polanski
I rollerna: Mia Farrow, John Cassavetes, Ruth Gordon, Sidney Blackmer, Ralph Bellamy, Charles Grodin, Tony Curtis (röst)

Handling: Rosemary och Guy flyttar in i sin drömvåning i New York. Rosemary upptäcker att hon är gravid samtidigt som hon börjar drömma märkliga drömmar. Drömmarna känns kusligt verkliga och hon börjar misstänka att hon är offer för en djävulsk komplott.

Omdöme: Rosemary (Mia Farrow) och Guy (John Cassavetes) är överlyckliga när de hittar sin nya lägenhet. Den behöver piffas upp efter den tidigare hyresgästen, men det är en stor lägenhet i ett gammalt anrikt hyreshus i New York. Rosemary, som är hemmafru, och Guy, som är skådespelare och väntar på sitt stora genombrott, har planer på att skaffa barn. Nu när de har flyttat in i sin nya lägenhet kan de börja skapa sitt drömliv.


© Paramount Pictures

Paret bekantar sig med det äldre grannparet Minnie (Ruth Gordon) och Roman (Sidney Blackmer), som är vänliga men även väldigt nyfikna. Guy, som till en början är skeptisk till att ens träffa grannarna, visar sig komma väldigt bra överens med framförallt Roman. Rosemary börjar dock uppleva konstiga saker. Det blir inte bättre när hon under mystiska omständigheter blir gravid och börjar må allt sämre.


© Paramount Pictures

Det tar inte lång tid för denna Roman Polanski-klassiker att etablera den obehagliga stämning som kommer att genomsyra filmen. Barnvisan som spelas under förtexterna är både vacker och illavarslande. Att sedan följa det unga och glada paret Rosemary och Guy som flyttar in i det gamla hyreshuset är nästan hjärtskärande att se, eftersom man vet att deras lycka inte kommer att bli långlivad.


© Paramount Pictures

Vi har ett psykologiskt drama med rysarinslag som bygger mycket på den sinnesstämning som filmen försätter både oss och Rosemary i. Det blir svårt att inte tycka synd om henne och frukta för hennes välbefinnande. Lycklig och full av liv ser hon fram emot att få barn och leva ett lyckligt liv med Guy. Verkligheten blir inte riktigt som hon föreställt sig på grund av var de valt att flytta in - de hjälpsamma grannarna har nämligen djävulska planer för paret.


© Paramount Pictures

Tillsammans med den obehagliga stämningen hamnar skådespelarprestationerna i fokus. Mia Farrow passar verkligen bra som den unga kvinnan som inte direkt är naiv, men väljer att lita för mycket på människorna omkring sig. John Cassavetes är lite småkuslig med sin blick och väcker en osäkerhet kring hans inblandning i det hela. Ruth Gordon knep en Oscarsvinst för bästa kvinnliga biroll och sticker ut som näsvis och påträngande granne. Sidney Blackmer som hennes make Roman är inte lika påträngande utan håller sig mer i bakgrunden, men när han pratar lyssnar man. Han har en distinkt röst och stil som ger karaktären tyngd - en blandning mellan en mysfarbror och något desto mer ondskefullt.


© Paramount Pictures

Det är en film som är svår att älska, men samtidigt uppskattas den för vad den är. Känslorna och stämningen som den skapar är till stor del vad filmen handlar om. Det är definitivt ingen munter film, snarare en väldigt mörk historia. Den håller en i sitt grepp, och genom den intet ont anande Rosemary får man en oskuldsfull huvudperson man inte vill ska råka illa ut. Därför känner man sig maktlös när de alltmer olycksbådande händelserna börjar ta över hennes liv och kropp. Även om filmen inte riktigt uppskattas fullt ut som någon favorit, har den sin plats i filmhistorien - en film man sent glömmer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0

Hot Fuzz

Titel: Hot Fuzz
Genre: Komedi/Mysterium/Action
Land: Storbritannien
År: 2007
Regi: Edgar Wright
I rollerna: Simon Pegg, Nick Frost, Jim Broadbent, Timothy Dalton, Paddy Considine, Olivia Colman, Martin Freeman, Anne Reid, Stuart Wilson, Bill Nighy, Steve Coogan, Cate Blanchett

Handling: Nicholas Angel är Londons bästa polis och haffar fyra gånger så många brottslingar som sina kollegor. Eftersom hans arbetsmoral får de andra att framstå som en bunt slashasar, blir han omplacerad till den slumrande landsortsstaden Sandford, som nästan helt saknar brottslighet. Men plötsligt drabbas Sandford av en rad olyckor och Angel vädrar morgonluft.

Omdöme: Det finns ingen bättre polis i London än Nicholas Angel (Simon Pegg). Han är lite av en superpolis som är helt hängiven sitt yrke och har överlägset flest gripanden. Det är därför dags för en befordran, men också en omplacering - han är helt enkelt för bra och får kollegorna att framstå i dålig dager. Mot sin vilja får han lämna storstaden London för landsbygden och sömniga Sandford, som utsetts till landets säkraste by.


© Universal Pictures

I Sandford paras Nicholas ihop med Danny (Nick Frost), sonen till den lokala polischefen Frank Butterman (Jim Broadbent). Nicholas polishjärna går hela tiden på högvarv och han löser diverse mindre brott, vilket inte ses som något positivt av lokalinvånarna. När ett par mord skakar det lilla samhället är Nicholas snart övertygad om att en seriemördare går lös. Hans poliskollegor viftar dock bort dödsfallen som olyckshändelser. Vad är det egentligen som försiggår i Sandford?


© Universal Pictures

Detta är den andra filmen i den så kallade "Cornetto-trilogin" som inleddes med Shaun of the Dead (2004) och avslutades med The World's End (2013). Edgar Wright och Simon Pegg har skrivit filmerna, medan Edgar Wright har regisserat. Simon Pegg och Nick Frost utgör radarparet som spelar huvudrollerna i filmerna.


© Universal Pictures

Det är en film som presenteras i tre akter, åtminstone sett till att den är uppdelad i tre tydliga 40-minutersblock. Under den första akten handlar det om vanligt polisarbete och om hur Nicholas måste vänja sig vid omställningen från storstad till liten by. I den andra kommer vändningen när mord börjar ske och ger det hela en slasherprägel. I den tredje övergår filmen till fullskalig action när hela byn kommer till liv.


© Universal Pictures

Filmen är väldigt händelserik och har inte många lugna stunder. Det har dels att göra med upplägget som friskt blandar genrer som komedi, mysterium, skräck och action, och dels med klippningen som håller tempot uppe. Mestadels fungerar klippningen och övergångarna bra eftersom de för handlingen framåt och får berättelsen att flyta på smidigt. Den saliga blandningen blir inte till en enda stor röra, men man känner att det hela blir ganska extremt ju längre in man kommer.


© Universal Pictures

Det är många som älskar den här filmen och Shaun of the Dead (2004), förmodligen tack vare blandningen av humor och våld. Skulle inte riktigt kategorisera det som svart humor, åtminstone inte i stil med bröderna Coen, Martin McDonagh eller varför inte Anders Thomas Jensen. Detta är istället mer renodlad komedi, där det är mer overkligt och överdrivet, vilket säkerligen kan uppskattas om man gillar den sortens blandning av genrer. Det är till för att underhålla, men det går ofta till överdrift och är inte riktigt gjort med samma finess som nämnda regissörer lyckas med i sina bästa stunder.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.8

No Way Home

Titel: No Way Home
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
År: 1996
Regi: Buddy Giovinazzo
I rollerna: Tim Roth, James Russo, Deborah Kara Unger, Joseph Ragno

Handling: Joey har avtjänat ett 6 år långt fängelsestraff för ett brott han inte begått och ska nu försöka starta om på nytt.

Omdöme: Joey (Tim Roth) kommer ut från fängelset efter att ha avtjänat sex tuffa år. Utan någonstans att ta vägen beger han sig till sitt barndomshem för att söka upp sin bror Tommy (James Russo). Joey upptäcker att Tommy fortfarande bor kvar och numera är gift med Lorraine (Deborah Kara Unger). Hon är inte särskilt pigg på att ha Joey i sitt hem, vilket inte är så konstigt med tanke på att han är en gammal kåkfarare. Men hon får acceptera att han sover i källaren tills han hittar ett jobb.


© Orenda Films

Joey, som uppfattas som lite långsam, är fast besluten att aldrig återvända till fängelset. Eftersom han är villkorligt frigiven har han en övervakare och måste sköta sig. Det hela kompliceras av att Tommy håller på med drogförsäljning, närmare bestämt marijuana. Tommy är också skyldig pengar, något som bara gör problemen ännu större. Frågan är också hur Joeys relation till Lorraine kommer att utvecklas och vad det får för konsekvenser för bröderna.


© Orenda Films

Trion Tim Roth, James Russo och Deborah Kara Unger är filmens ryggrad och klipporna som filmen kan luta sig mot. De är nämligen hästlängder bättre än de övriga, som snarare känns som amatörer i jämförelse. Det är dock också en svaghet, eftersom filmen på så vis uppvisar brister i produktionen. När fokus ligger på de tre är det nästan som ett kammarspel och ett triangeldrama som väntar på att explodera.


© Orenda Films

Filmen saknar lite driv och på sina håll märks det att det är något av en B-film. Man sitter till slut och väntar på att något ska ske som förändrar dynamiken i triangeldramat. Istället är det något annat som kommer att ge filmen den vändning den så desperat behöver.


© Orenda Films

Det utvecklas till slut till en blodig historia där det förflutna kommer upp till ytan och utgången är osäker. Det leder till en bra avslutning, men vägen dit går tyvärr lite för mycket på tomgång. Man får helt enkelt vänta alldeles för länge på att det ska hetta till, och det brister lite för mycket i detaljerna för att kunna skaka av sig B-filmskänslan.

3 - Skådespelare
3 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.7

The Liberation of L.B. Jones

Titel: The Liberation of L.B. Jones / Natten de tystade L.B. Jones
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1970
Regi: William Wyler
I rollerna: Lee J. Cobb, Anthony Zerbe, Roscoe Lee Browne, Lola Falana, Lee Majors, Barbara Hershey, Yaphet Kotto

Handling: L.B. Jones är en svart begravningsentreprenör i en liten håla i Tennessee. Hans unga, vackra fru vänstrar med en av stadend poliser, den vite Willie Joe. Till slut får L.B. nog och kräver skilsmässa. Men en skilsmässa betyder rättegång. Och en rättegång innebär att hela staden skulle veta att Willie Joe hoppat i säng med en svart kvinna. Det får bara inte ske.

Omdöme: En liten sydstatshåla i Tennessee väcks från sin sömniga vardag. Sonny Mosby (Yaphet Kotto) återvänder till sin hemstad, 17 år efter att ha lämnat den. Det är en bitterljuv återkomst, inte minst eftersom han inte kunnat släppa vad som fick honom att lämna sitt hem. Efter alla dessa år är Sonny fortfarande hämndlysten, och beväpnad med en revolver är han redo att göra upp med polisen som drev bort honom från staden.


© Columbia Pictures

Intrigerna i det lilla samhället hopar sig. Advokaten Oman Hedgepath (Lee J. Cobb) välkomnar sin systerson Steve (Lee Majors) och hans nyblivna fru Nella (Barbara Hershey) till advokatfirman han driver. Den svarte begravningsentreprenören L.B. Jones (Roscoe Lee Browne) vill samtidigt att Oman representerar honom i ett skilsmässofall, eftersom han vill skilja sig från sin otrogna unga fru Emma (Lola Falana). Vad som komplicerar situationen är att Emma är otrogen med den vite polisen Willie Joe (Anthony Zerbe) och att hon själv har anlitat en advokat, vilket riskerar att leda till rättegång och skandal.


© Columbia Pictures

Den prominente regissören William Wyler gjorde sin sista film efter en framgångsrik Hollywoodkarriär som sträckte sig över 45 år. Förlagan skrevs av Jesse Hill Ford och bygger på personer och händelser i den lilla Tennessee-staden där han levde. Den raspräglade boken och filmen gav staden negativ publicitet, vilket ledde till hot och trakasserier mot Jesse Hill Ford. Det utmynnade i att han sköt och dödade en ung svart man på sin tomt. Han gick fri från den efterföljande rättegången, men tog sitt liv flera år senare.


© Columbia Pictures

Det är till stor del ett klassiskt melodrama där sydstatsfördomarna är tydliga för alla att se. Det är svart mot vitt, med rasismen, fördomarna och maktutövandet i blickfånget. Starka och nedlåtande ord används helt naturligt, och till och med en respekterad advokat som Oman pratar helt utan filter. Det betyder inte att han eller Willie Joe hatar svarta - tvärtom har de en svaghet för dem - men det hindrar dem inte från att använda nedvärderande uttryck och ha en nedlåtande syn på svarta.


© Columbia Pictures

Det är ett laddat ämne som bygger upp till något som är redo att explodera - man vet bara inte när det kommer att ske eller vem som kommer att blinka först. Duktiga skådespelare som Lee J. Cobb, Anthony Zerbe, Roscoe Lee Browne och en ung Yaphet Kotto bidrar delvis till att hålla intresset vid liv. Däremot har filmen lite svårt att vrida upp temperaturen tillräckligt mycket under stora delar av speltiden. Till stor del lunkar det på i väntan på att bägaren ska rinna över, istället för att komma till skott tidigare.


© Columbia Pictures

Med 20 minuter kvar kommer till slut vändningen man väntat på - den kommer överraskande och slår till hårt. Även om det lyfter filmen en aning känns det som att man fått vänta på det lite för länge. Filmen går på sparlåga under långa stunder, vilket gör att man sakta men säkert tappar tålamodet. Tidigt presenteras det tillräckligt med intriger för att det skulle kunna bli engagerande och starkt redan från början. Nu blir det inte riktigt så, vilket tyvärr sänker filmupplevelsen eftersom filmen inte lyfter förrän mot slutet.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.8

Death and the Maiden

Titel: Death and the Maiden / Döden och flickan
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Storbritannien/Frankrike/USA
År: 1994
Regi: Roman Polanski
I rollerna: Sigourney Weaver, Ben Kingsley, Stuart Wilson

Handling: Paulina lever numer ett tryggt liv som hemmafru i ett land i Sydamerika. Femton år tidigare styrdes landet av en militärregim. Då blev Paulina gripen, torterad och våldtagen. En kväll kliver det förflutna in i hennes hem.

Omdöme: Paulina (Sigourney Weaver) och hennes make Gerardo (Stuart Wilson) lever i ett sydamerikanskt land som håller på att återhämta sig efter militärregimens fall. Gerardo är en framträdande advokat som precis har utsetts av landets president att leda en undersökningskommission. Tanken är att den ska utreda människorättsbrott som begicks under den militärdiktaturen.


© StudioCanal

Sent en regnig kväll när Paulina väntar på att Gerardo ska komma hem för middag, anländer maken tillsammans med en annan man. Mannen i fråga är Dr. Roberto Miranda (Ben Kingsley), som har skjutsat hem Gerardo efter att han fått biltrubbel i regnovädret. Gerardo och Dr. Miranda bekantar sig med varandra denna kväll, men Paulina inser något väldigt obehagligt över gästen - hon är övertygad om att han var delaktig i att förödmjuka och tortera henne för femton år sedan.


© StudioCanal

Roman Polanski har regisserat filmen som bygger på en pjäs av Ariel Dorfman, som även varit med och skrivit manuset. Intressant nog var Broadwaypjäsen regisserad av Mike Nichols och såg Glenn Close, Gene Hackman och Richard Dreyfuss axla de tre rollerna. Här är det alltså istället Sigourney Weaver, Ben Kingsley och Stuart Wilson. Även om det hade varit klart intressant att se trion från Broadway i filmen, finns det inget att invända mot vad gäller filmversionens trio.


© StudioCanal

Sigourney Weaver är den starkast lysande stjärnan i rollen som den nedbrutna Paulina, som levt med fasorna och där ärren fortfarande inte läkt. Överhuvudtaget lever filmen mycket på skådespelarna eftersom det är ett kammarspel med endast tre karaktärer. Det psykologiska spelet finns redan där mellan makarna Paulina och Gerardo, men i och med Dr. Mirandas ankomst väcks något inom Paulina. Hon är fullkomligt besatt av tanken att äntligen få en chans till upprättelse och till viss del hämnd på mannen som hemsökt henne i alla dessa år.


© StudioCanal

Det är ett ytterst välspelat och starkt psykologiskt drama som inte ger några enkla svar och är allt annat än lättsmält. Ju mer som kommer fram, desto mer klarnar bilden av vad Paulina genomlidit. Det behövs inga grafiska tillbakablickar - man förstår klart och tydligt vad som skett. Frågan blir istället om hon hittat rätt man och hur långt hon är villig att gå. Det är här filmen gör ett bra jobb eftersom man blir så pass engagerad i katt-och-råtta-leken mellan Paulina och Dr. Miranda, där Gerardo hamnar mellan dem.


© StudioCanal

Kombinationen av ett bra manus, en skicklig regissör och övertygande prestationer gör att man får en film som levererar. Visst blir det aningen begränsat när man endast har tre skådespelare och handlingen till stor del utspelar sig i ett hus, närmare bestämt i vardagsrummet. Men stämningen som byggs upp med regnovädret denna långa natt gör en hel del. Svag fyra till fyra.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.2

Kill Me Again

Titel: Kill Me Again / Döda mig igen
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1989
Regi: John Dahl
I rollerna: Val Kilmer, Joanne Whalley, Michael Madsen, Jon Gries

Handling: Fay vill bort från sin våldsamme och svartsjuke pojkvän Vince. Hon anlitar Jack Andrews, en privatdetektiv, för att arrangera hennes död. Vince finner dock att Fay fortfarande lever. Jakten på Jack, Fay och pengarna kan börja.

Omdöme: Fay (Joanne Whalley) och hennes pojkvän Vince (Michael Madsen) lyckas råna ett par män som jobbar åt den lokala maffian och kommer över deras portfölj full med pengar. Med pengarna i sin ägo börjar misstron mellan paret växa, vilket leder till att Fay lyckas komma undan med pengarna. Hon är dock väl medveten om att den våldsamme Vince kommer att leta efter henne och Fay måste därför finna ett sätt att hålla sig gömd för alltid.


© MGM

Fay, som gärna vill stanna i Nevada ett tag eftersom hon gillar att spela på kasino, har en plan för att hålla Vince borta. Hon vänder sig till den lokale privatdetektiven Jack Andrews (Val Kilmer) och ber honom iscensätta hennes död. Jack är tydlig med att det hon ber om är illegalt, men eftersom Fay verkar genuint rädd för sitt ex och Jack är skyldig pengar går han med på att hjälpa sin nya klient. Det visar sig vara det största misstaget han kunde göra.


© MGM

John Dahl gjorde regidebut med denna film - en gammal hederlig neo-noir. Alla ingredienser finns egentligen på plats för denna typ av film. Vi har ett farligt par på flykt undan lagen och med kriminella efter sig, en oskyldig som blir indragen i något stort och gott om intriger, svek och lögner som kan leda åt flera olika håll.


© MGM

Val Kilmer och Joanne Whalley var gifta på den här tiden och det var en av anledningarna till att filmen lyckades locka till sig dem för de två huvudrollerna. Fay är en tvättäkta femme fatale - förförisk, farlig och falsk, och spelas bra av Joanne Whalley. Hon överglänser både Val Kilmer och Michael Madsen, mycket tack vare att det är en tacksam roll att spela. I Kilmer hade man dock en del sparkapital och man känner aldrig riktigt att man får grepp om karaktären. Ska han vara lite småkorkad och naiv, eller är han smartare än han ger sken av? Kanske var det tanken att lämna det lite öppet, eller så var Kilmer inte helt engagerad i filmen med tanke på att John Dahl i efterhand sagt att han var svår att jobba med.


© MGM

Filmen kom inte att bli framgångsrik, vilket till stor del berodde på att filmbolaget inte trodde på den och gav därför inte filmen någon bredare distribution på bio. Men det ledde till att John Dahl ett par år senare fick göra sitt nästa projekt Red Rock West (1993) - mycket tack vare att Nicolas Cage rekommenderades att ta huvudrollen av sin farbror Francis Ford Coppola, som gillade denna film en hel del.


© MGM

Till stor del uppskattas filmen för vad den är och försöker vara. Den får till det ganska bra under långa stunder, inte minst tack vare den distinkta stämningen som en neo-noir ofta skapar. Det känns också som att den har mer på gång än vad den till slut levererar. Även om den försöker och bitvis lyckas, saknas något för att ro det hela i hamn. Den är dock tillräckligt trevlig för att man ska vilja titta vidare för att se hur det ska gå. Till slut blir en del vändningar inte helt tillfredsställande och man känner att det är lite av en missad chans till något mer. Det är varken den bästa eller sämsta neo-noiren som setts, men den funkar åtminstone för stunden.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3