Escape

Titel: Talju / Escape
Genre: Action/Thriller
Land: Sydkorea
År: 2024
Regi: Lee Jong-pil
I rollerna: Lee Je-hoon, Koo Kyo-hwan, Hong Xa-bin, Seo Hyun-Woo

Handling: Följer kampen för en nordkoreansk sergeant som jagas av en hänsynslös major när han försöker hoppa av och fly till Sydkorea.

Omdöme: En nordkoreansk sergeant vid namn Lim Gyu-nam (Lee Je-hoon) har tjänat tio år i den nordkoreanska armén. Han har blivit desillusionerad över hur landet styrs och har bestämt sig för att fly och hoppa av till Sydkorea. Eftersom han är stationerad nära gränsen har han planerat sin flykt och ritat en karta över var minorna befinner sig på fältet utanför stängslet.


©Megabox Plus M

Flyktförsöket går inte riktigt som han tänkt sig, långt därifrån. En annan soldat hinner nämligen sätta igång sitt flyktförsök vilket komplicerar situationen. Istället blir Lim något av en hjälte då han hyllas för att ha stoppat flyktförsöket. Detta då en gammal bekant till honom, numera major Lee Hyun-sang (Koo Kyo-hwan), kliver in och befordrar honom. Men det innebär att Lim kommer stationeras på huvudkontoret vilket skulle stätta stopp för hans flyktförsök...


©Megabox Plus M

Koreansk action-thriller som synar en soldats önskan och starka vilja att ta sig till Sydkorea. Som han själv säger är han och de övriga drillade att inte göra misstag i Nordkorea. Han känner att han i Sydkorea skulle få en chans att ta chanser och misslyckas, men på så vis leva sitt liv så som han önskar och inte hur han blir tillsagd att leva det.


©Megabox Plus M

Tycker första halvan av filmen funkar bättre än andra halvan. Första halvan hamnar huvudpersonen Lim i knipa som han måste försöka ta sig ur vilket leder till en del bra sekvenser. Halvvägs in börjar han jagas av Lee och det hela blir mer actionfyllt istället för att ha spänningsmomentet. Det blir mer en jakt som inte har lika mycket finess och nerv som det åtminstone till viss del fanns under första halvan.


©Megabox Plus M

Allt som allt är det en ok korean, relativt välgjord med stabilt foto och musik som sticker ut en del och är över medel. Själva storyn är dock inget speciellt, särskilt ju längre in man kommer. Något ovanligt med en koreansk film som endast är på runt 90 minuter då de oftast letar sig upp på runt två timmar. Men så visar det sig också vara en film som inte har så värst mycket mer att erbjuda än kampen mellan de två bekanta som blir till bittra fiender.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.5

Silver Streak

Titel: Silver Streak / Chicagoexpressen
Genre: Komedi/Kriminalare/Action/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1976
Regi: Arthur Hiller
I rollerna: Gene Wilder, Jill Clayburgh, Richard Pryor, Patrick McGoohan, Ned Beatty

Handling: En bokförläggare på resa med tåg från Los Angeles till Chicago tror att han ser en mördad man slängas av tåget. När han inte hittar någon som tror på vad han sett börjar han att undersöka saken på egen hand. Allt han uppnår är att själv bli mördarens nästa måltavla.

Omdöme: Bokförläggaren George Caldwell (Gene Wilder) har bestämt sig för att ta tåget från Los Angeles till Chicago. Detta då han vill ha lugn och ro, få en chans att läsa igenom lite material och för att bara ha tråkigt. Tågresan visar sig bli raka motsatsen för George.


©20th Century Fox

Det hela börjar med att George träffar säljaren Bob Sweet (Ned Beatty) som berättar om hur han passar på att ragga på kvinnor under tågresan då kvinnor verkar vara mer "villiga" på ett tåg. George får själv en chans till romans då han träffar trevliga Hilly Burns (Jill Clayburgh) som har sovkupén intill honom. Hon är sekreterare till en professor som ska släppa en bok och hålla föredrag i Chicago.


©20th Century Fox

Plötsligt ser George en död man slängas av tåget utanför sitt fönster. Det visar sig vara professorn, men ingen tror på honom. Det hela blir starten på ett mordäventyr där George hamnar mitt i smeten. Hilly och Bob Sweet kanske kan vara till hjälp, men är de att lita på? Och vad har rike affärsmannen Roger Devereau (Patrick McGoohan, som alltid funkar bra som elaking) och hans män med saken att göra?


©20th Century Fox

George, som kommer bli avslängd från tåget, måste försöka ta sig tillbaka till Silver Streak som tåget kallas. Han får ta till alla tänkbara medel för att ta sig tillbaka, varna polisen att ett mord begåtts och försöka rädda Hilly som är i fara. Till slut får han hjälp från oväntat håll då tjuven Grover Muldoon (Richard Pryor) ansluter sig och hjälper George som tack för att han befriat honom från småstadspolisen.


©20th Century Fox

När man ser filmen, som setts ett par gånger tidigare, är det inte särskilt svårt att se varifrån manusförfattaren Colin Higgins tagit inspiration från. Det är mer än en blinkning till Alfred Hitchcock och kul nog lär Cary Grant ha frågat Gene Wilder om manuset till filmen möjligen var inspirerat av North by Northwest (1959), vilket det var. Lite som om man tog den klassikern och la till humor tack vare Gene Wilder. Och längre in får han sällskap av Richard Pryor vilket blev första gången radarparet spelade mot varandra.


©20th Century Fox

Det går inte att komma ifrån att man får trevligt med filmen. Det är något visst med tågfilmer och denna får räknas till de mer lyckade. Tycker filmens första 20 minuter, inte minst då George och Hilly lär känna varandra, är klart lyckade och mysiga. Gott om humor och romantiska inslag där på råget. Sedan följer mordmysteriet och filmen blir mer actionfylld efter det.


©20th Century Fox

Invändningen man kan ha på filmen, vilket jag även minns att jag känt vid föregående tittar, är att filmen kanske är något utdragen under sisådär sista kvarten. Det blir mer pang-pang och action under avslutningen av filmen när man rusar mot finalen. Kanske hade man kunnat tona ner det en aning då filmen trots allt är som trevligast när den är lekfullare. Men allt som allt är det en trevlig resa vi gör med George, Hilly, Bob, Grover och de övriga.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.9

It Always Rains on Sunday

Titel: It Always Rains on Sunday / Drama i East End
Genre: Drama/Kriminalare/Film-Noir
Land: Storbritannien
År: 1947
Regi: Robert Hamer
I rollerna: Googie Withers, John McCallum, Jack Warner, Edward Chapman

Handling: Olika människoöden i ett normalt sett trist område i London flätas samman när en förrymd fånge kommer dit och gömmer sig hos sin före detta älskarinna.

Omdöme: En brittisk noir från efterkrigstiden som nog har mer gemensamt med en del franska motsvarigheter från runt den här tiden än amerikanska sådana. I grunden är det ett slags melodrama om flera människoöden i East End, London. Det mesta kretsar kring en familj och människorna de träffar denna söndag som historien utspelar sig på. En söndag då det regnar konstant och där polisen letar efter en förrymd fånge.


©Ealing Studios

Vi följer främst Rose Sandigate (Googie Withers) som är gift med George (Edward Chapman). Hon är styvmamma till Georges två tonårsdöttrar Vi (Susan Shaw) och Doris (Patricia Plunkett). Döttrarna och styvmamman Rose ogillar varandra, åtminstone grälar och tjafsar de ofta. Rose och George har också en yngre son ihop.


©Ealing Studios

Denna söndag kommer inte bli som vanligt, speciellt för Rose. Hon får reda på att hennes gamla flamma Tommy Swann (John McCallum) rymt från fängelset. Han visar sig dyka upp och be om hjälp av Rose för att värma sig och få i sig lite mat innan han fortsätter sin flykt. Rose, som fortfarande har känslor för Tommy, bestämmer sig för att hjälpa honom. Men hon måste manövrera försiktigt runt de övriga familjemedlemmarna som kommer och går från hemmet denna söndag. Samtidigt är polisen med polisdetektiv Fothergill (Jack Warner) ute och snokar i området på jakt efter Tommy Swann.


©Ealing Studios

Vad som slår en under filmens gång är att den har ett manus (som bygger på en bok) som känns genomarbetat. Filmen har också hyllats på senare år, efter att den restaurerats och upptäckts av en ny generation, för berättandet av storyn. Det läggs liksom inte fram vem som är vem med en gång, istället följer vi olika karaktärer som visar sig komma bli sammanflätade med varandra på ett eller annat sätt.


©Ealing Studios

Bland ödena och karaktärerna finns ett par favoriter. Googie Withers som Rose är en av de som funkar bäst i filmen som hemmafrun och styvmamman som skyddar den förrymda brottslingen. Polisdetektiven Fothergill spelad av Jack Warner är som en hök då han lurar runt i området i diverse ärenden. Och så har vi John Slater som spelar Lou Hyams som är en av två bröder som de två döttrarna blir involverade med på ett eller annat sätt. Han är skönt sliskig men ändå reko på något sätt.


©Ealing Studios

Mer ett drama än en renodlad noir-film, men med uppenbara noir-inslag som till slut leder oss mot den ödesbestämda upplösningen. Vägen dit ger en trevlig filmstund med både dramatik, spänning och även en del brittisk humor. En kul notering är att Googie Withers och John McCallum, som spelar Rose respektive Tommy, träffades på den här filmen, gifte sig året efter och var sedan gifta i 62 år.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

Movies-Noir Oscars - 1972

1972 har en ohotad bästa film som ingen kan mäta sig med. Utmanarna är en bit ifrån men ett par av dem är värda att nämna. Flera halvbra internationella filmer utmanar men ingen riktig pärla.



UTMANARNA FÖR BÄSTA FILM:
Across 110th Street
Avanti!
Deliverance
Images
Sleuth




BÄSTA FILM:
The Godfather







BÄSTA INTERNATIONELLA FILM:
State of Siege (Frankrike)



UTMANARNA:
Aguirre (Västtyskland)
Don't Torture a Duckling (Italien)
La mala ordina (Italien)
Milano calibro 9 (Italien)
Un flic (Frankrike)
What Have You Done to Solange? (Italien)





BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL:
Jack Lemmon (Avanti!)



UTMANARNA:
Anthony Quinn (Across 110th Street)
Klaus Kinski (Aguirre)
Jon Voight (Deliverance)
Stacy Keach (Fat City)
Steve McQueen (The Getaway)
Al Pacino (The Godfather)
Charles Grodin (The Heartbreak Kid)
Robert Redford (Jeremiah Johnson)
Charles Bronson (The Mechanic)
Lee Marvin (Prime Cut)
Michael Caine (Sleuth)
Laurence Olivier (Sleuth)
Yves Montand (State of Siege)





BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL:
Juliet Mills (Avanti!)



UTMANARNA:
Susannah York (Images)
Barbra Streisand (What's Up, Doc?)





BÄSTA MANLIGA BIROLL:
Marlon Brando (The Godfather)



UTMANARNA:
Bruce Dern (The Cowboys)
Burt Reynolds (Deliverance)
Jeff Bridges (Fat City)
Barry Foster (Frenzy)
Al Lettieri (The Getaway)
James Caan (The Godfather)
Robert Duvall (The Godfather)
Gene Hackman (Prime Cut)





BÄSTA KVINNLIGA BIROLL:
Eileen Heckart (Butterflies Are Free)



UTMANARNA:
Susan Tyrrell (Fat City)
Sissy Spacek (Prime Cut)

Highway Patrolman

Titel: El patrullero / Highway Patrolman
Genre: Kriminalare/Drama
Land: Mexiko
År: 1991
Regi: Alex Cox
I rollerna: Roberto Sosa, Bruno Bichir, Vanessa Bauche, Zaide Silvia Gutiérrez

Handling: Mot sin fars vilja ansluter sig Pedro, en naiv ung man från Mexico City, till Federal Highway Patrol. Hans önskan att göra gott kommer snabbt i konflikt med verkligheten inom polisyrket.

Omdöme: Att vara polis har alltid varit Pedros (Roberto Sosa) dröm, trots att det går emot faderns önskan. Nu har han gått klart polisakademin i Mexico City och tilldelas en tjänst som patrullerande på vägarna i en liten håla. Det är en drömtjänst för Pedro som vill göra gott och upprätta lag och ordning i samhället. Han får sin patrullbil och ger sig ut på vägarna där han och kollegorna har vissa mål de ska uppnå med utfärdade böter.


©Kino Lorber

Pedros vän från polisakademin, Anibal (Bruno Bichir) har också fått samma tjänst på samma plats, något de båda vännerna givetvis är glada över. Pedro lär sig snart hur saker och ting funkar inom polisyrket i Mexiko. Det är mycket mutor till höger och vänster för stora som små brott som begås längs vägarna. Pedros moral ställs snabbt på prov då han måste balansera yrket med sitt eget välbefinnande.


©Kino Lorber

En dag när Pedro rutinmässigt patrullerar vägarna stoppar han en flakbil full med arbetare. Föraren visar sig vara Griselda (Zaide Silvia Gutiérrez) som kör arbetarna till fälten hon äger och driver tillsammans med sin far. Pedro bjuder in sig själv på frukost hos henne istället för att ge böter, något som leder till romans. Vid sidan om träffar Pedro även den prostituerade Maribel (Vanessa Bauche) under en fyllekväll och problemen börjar hopa sig för honom, både privat och i det utmanande polisyrket.


©Kino Lorber

Pedro är inte direkt naiv men när han påbörjar polisyrket har han lite andra föreställningar om hur det ska vara. Efter ett tag kommer han dock in i det hela och sköter de dagliga arbetsrutinerna och att jaga efter de riktiga och farliga kriminella som han ibland stöter på. Filmen pendlar också mellan att vara lite lättsammare med en del humoristiska situationer med fullt allvar där han på sina håll hamnar i liv och död-situationer.


©Kino Lorber

Intressant liten film som finansierades med japanska pengar, spelades in i Mexiko på spanska och med regi av britten Alex Cox om tidigare bl.a. hade gjort Repo Man (1984). Lite oklart varför han valde att göra denna mexikanska film, men han lär ha tackat nej till att göra RoboCop 2 (1990) runt den här tiden. Kanske var det att han kände att han fick friare händer att göra en film så som han ville med denna. Det lär också vara hans personliga favoritfilm bland filmerna han gjort.


©Kino Lorber

Kanske inte en film som får till det fullt ut då den trots allt har mer på gång som den kunde ha utforskat. Men det finns scener som sticker ut och överlag är behållningen att följa Pedro som spelas bra av Roberto Sosa i huvudrollen. Man kan enkelt sätta sig in i dilemmat han hamnar i. Vissa saker rår han för själv, andra följer med yrket. Till slut en småtrevlig liten film som tål att ses även om det är en bit till en riktigt bra gömd pärla som man hade hoppats på.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

The White Dawn

Titel: The White Dawn
Genre: Äventyr/Drama
Land: USA/Kanada
År: 1974
Regi: Philip Kaufman
I rollerna: Warren Oates, Timothy Bottoms, Louis Gossett Jr

Handling: År 1896 strandsätts tre valjägare i norra Kanada. De söker skydd hos en grupp inuiter hos vilka de till en början accepteras men snart börjar de kulturella skillnaderna bli mer problematiska.

Omdöme: Detta var en okänd liten film som togs an lite i blindo. Det hela inleds med svartvitt foto som följer valjägare år 1896 utanför norra Kanada. Det övergår till färgfoto när ett par av valjägarna strandar och de tre överlevande riskerar att frysa ihjäl snabbt i den isande kylan. De har dock tur då en grupp inuiter räddar dem och tar dem till sitt läger där de får värma sig, vila upp och samla krafter.


©Paramount Pictures

De tre valjägarna består av Billy (Warren Oates), Daggett (Timothy Bottoms) och Portagee (Louis Gossett Jr). Tre män som hamnat i en främmande värld vilket blir en kulturkrock. Inuiterna är minst lika konfunderade då de aldrig sett en annan människa tidigare.


©Paramount Pictures

Valjägarna och de gästvänliga inuiterna lär känna varandra och börjar leva ihop, jaga föda och få livet att gå runt. Daggett är den som anpassar sig bäst och respekterar inuiternas seder mest. Billy är den som har en tendens att köra med en konfronterande stil vilket inte bådar gott i det långa loppet. Sedan är frågan hur de tre ska kunna återvända tillbaka till civilisationen...


©Paramount Pictures

Vad vi får är en film som lever mycket på sin autenticitet, som på ett ytterst trovärdigt vis låter oss se hur inuiterna lever, deras ritualer, hur de bygger igloos och inte minst hur de jagar. Det är inga tricks eller liknande då det är äkta vara när de bl.a. ger sig ut på säljakt. Även om det är ganska magstarkt att se djur dödas på film är det så de lever och får sin föda. Det känns inte som det dödas för filmens skull utan snarare för att inuiterna vi följer ska få föda och överleva. Det är trots allt riktiga inuiter vi följer där de tre valjägarna kan ses som en del av ett dokumentärteam som beskådar det hela.


©Paramount Pictures

Även om filmen gör ett bra jobb med den nämnda autenticiteten, känns det efter ett tag som att det inte leder någonvart. Det blir helt enkelt lite för enformigt att följa inuiternas liv med de tre valjägarna bland dem. Visst är det till stor del fascinerande, men det finns inte mycket till handling. Hade handlingen bjudit på mer utveckling och driv i storyn, hade det kunnat bli något minnesvärt av det hela. Då föredras The Savage Innocents (1960) klart mer där vi följer en inuits liv och trubbel med civilisationen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.1

The Sea Wolves

Titel: The Sea Wolves / Havets vargar
Genre: Action/Krig/Äventyr
Land: Storbritannien/USA/Schweiz
År: 1980
Regi: Andrew V. McLaglen
I rollerna: Gregory Peck, Roger Moore, David Niven, Trevor Howard, Barbara Kellerman

Handling: En sann andra världskriget-historia. Britterna måste attackera ett tyskt fartyg som är säkert i det neutrala Goa. Britterna skickar således civila ex-soldater som är runt 60 år gamla.

Omdöme: Handlingen utspelar sig under andra världskriget, närmare bestämt år 1943 och blickarna vänds mot Goa, Indien. Tyskarna sänker massvis med brittiska fartyg i Indiska oceanen med hjälp av u-båtar. Brittisk underrättelsetjänst i Indien misstänker att information sänds till u-båtarna via en gömd sändare ombord ett av de tre tyska fartygen i Goas hamn.


©Lorimar Productions

Eftersom Goa är en portugisisk koloni och Portugal är neutrala, kan britterna inte genomföra en officiell militäroperation mot de tyska fartygen i Goa. Istället samlar man ihop ett gäng åldrande brittiska soldater som man kan säga är reserver och befinner sig i Indien. De är eld och lågor över att få göra sin plikt igen.


©Lorimar Productions

Gamlingarna leds av överste Lewis Pugh (Gregory Peck) och hans närmaste man är kapten Gavin Stewart (Roger Moore). Innan attacken mot hamnen i Goa kan äga rum måste Lewis och Gavin bege sig dit och utge sig för att vara affärsmän. I själva verket förbereder de ett och annat inför attacken och måste försöka finna och röka ut de tyska spionerna som befinner sig i området. Gavin får tidigt upp ögonen för den vackra Mrs. Cromwell (Barbara Kellerman) och inleder ett förhållande, utan att veta att hon är en farlig tysk spion...


©Lorimar Productions

Mellan de båda Bond-filmerna Moonraker (1979) och For Your Eyes Only (1981) medverkade Roger Moore i denna film. Den kan även ses som något av en fristående uppföljare till The Wild Geese (1978) med Roger Moore som också handlade om ett gäng åldrande soldater på uppdrag. I båda fallen är det Andrew V. McLaglen som regisserat och med manus av Reginald Rose, som en gång i tiden gjorde sig ett namn i branschen när han skrev manuset till storklassikern 12 Angry Men (1957).


©Lorimar Productions

Lite av ett gammat hederligt spionäventyr som det visar sig, vilket inte riktigt hade förväntats. Trodde mer det skulle vara något i stil med The Guns of Navarone (1961), där ju Gregory Peck och David Niven också spelade, fast inte i samma klass. Lite av den varan blir det med åldringarna som via båt ska ta sig till Goas hamn. Desto intressantare är spionhistorien som utspelar sig på plats i Goa innan de anländer.


©Lorimar Productions

Vad som blir något överraskande och bra är att filmen alltså har gott om spioninslag där i Goa. Svårt att inte tänka en del på Bond med tanke på att Roger Moore hamnar i denna spionhistoria. Det är ett Goa som mer känns som Portugal då det alltså var en portugisisk koloni på den här tiden och där de brittiska och tyska agenterna försöker ligga steget före sin fiende.


©Lorimar Productions

Barbara Kellerman i rollen som Mrs. Cromwell är den mest positiva överraskningen. Personligen var hon helt okänd på förhand och tittar man på hennes karriär var det mest TV-serier för hennes del. Hon har en bra karaktär att spela som tysk spion och är inte att leka med som det visar sig. Eftersom Steven Spielberg plockade en annan skådespelare som spelar tysk spion här till Raiders of the Lost Ark (1981), kan jag tänka mig att Barbara Kellerman och hennes karaktär kan ha inspirerat tyskan Elsa spelad av Alison Doody i Indiana Jones and the Last Crusade (1989), även om hon är mer extrem än den mer eleganta Mrs. Cromwell är här.


©Lorimar Productions

Sammanfattningsvis får man säga att även om filmen funkar någorlunda väl, inte minst spionhistorien som är välkommen, är filmen lite för lång. De två timmarna känns av på sina håll och det hade hjälpt att korta ner filmen med 15-20 minuter. Trots allt inte så tokigt och funkar att titta på. Och om den nu inspirerade Steven Spielberg till ett och annat med Indiana Jones-filmerna, får man tacka och ta emot.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.3