No Way Home

Titel: No Way Home
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
År: 1996
Regi: Buddy Giovinazzo
I rollerna: Tim Roth, James Russo, Deborah Kara Unger, Joseph Ragno

Handling: Joey har avtjänat ett 6 år långt fängelsestraff för ett brott han inte begått och ska nu försöka starta om på nytt.

Omdöme: Joey (Tim Roth) kommer ut från fängelset efter att ha avtjänat sex tuffa år. Utan någonstans att ta vägen beger han sig till sitt barndomshem för att söka upp sin bror Tommy (James Russo). Joey upptäcker att Tommy fortfarande bor kvar och numera är gift med Lorraine (Deborah Kara Unger). Hon är inte särskilt pigg på att ha Joey i sitt hem, vilket inte är så konstigt med tanke på att han är en gammal kåkfarare. Men hon får acceptera att han sover i källaren tills han hittar ett jobb.


© Orenda Films

Joey, som uppfattas som lite långsam, är fast besluten att aldrig återvända till fängelset. Eftersom han är villkorligt frigiven har han en övervakare och måste sköta sig. Det hela kompliceras av att Tommy håller på med drogförsäljning, närmare bestämt marijuana. Tommy är också skyldig pengar, något som bara gör problemen ännu större. Frågan är också hur Joeys relation till Lorraine kommer att utvecklas och vad det får för konsekvenser för bröderna.


© Orenda Films

Trion Tim Roth, James Russo och Deborah Kara Unger är filmens ryggrad och klipporna som filmen kan luta sig mot. De är nämligen hästlängder bättre än de övriga, som snarare känns som amatörer i jämförelse. Det är dock också en svaghet, eftersom filmen på så vis uppvisar brister i produktionen. När fokus ligger på de tre är det nästan som ett kammarspel och ett triangeldrama som väntar på att explodera.


© Orenda Films

Filmen saknar lite driv och på sina håll märks det att det är något av en B-film. Man sitter till slut och väntar på att något ska ske som förändrar dynamiken i triangeldramat. Istället är det något annat som kommer att ge filmen den vändning den så desperat behöver.


© Orenda Films

Det utvecklas till slut till en blodig historia där det förflutna kommer upp till ytan och utgången är osäker. Det leder till en bra avslutning, men vägen dit går tyvärr lite för mycket på tomgång. Man får helt enkelt vänta alldeles för länge på att det ska hetta till, och det brister lite för mycket i detaljerna för att kunna skaka av sig B-filmskänslan.

3 - Skådespelare
3 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.7

The Liberation of L.B. Jones

Titel: The Liberation of L.B. Jones / Natten de tystade L.B. Jones
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1970
Regi: William Wyler
I rollerna: Lee J. Cobb, Anthony Zerbe, Roscoe Lee Browne, Lola Falana, Lee Majors, Barbara Hershey, Yaphet Kotto

Handling: L.B. Jones är en svart begravningsentreprenör i en liten håla i Tennessee. Hans unga, vackra fru vänstrar med en av stadend poliser, den vite Willie Joe. Till slut får L.B. nog och kräver skilsmässa. Men en skilsmässa betyder rättegång. Och en rättegång innebär att hela staden skulle veta att Willie Joe hoppat i säng med en svart kvinna. Det får bara inte ske.

Omdöme: En liten sydstatshåla i Tennessee väcks från sin sömniga vardag. Sonny Mosby (Yaphet Kotto) återvänder till sin hemstad, 17 år efter att ha lämnat den. Det är en bitterljuv återkomst, inte minst eftersom han inte kunnat släppa vad som fick honom att lämna sitt hem. Efter alla dessa år är Sonny fortfarande hämndlysten, och beväpnad med en revolver är han redo att göra upp med polisen som drev bort honom från staden.


© Columbia Pictures

Intrigerna i det lilla samhället hopar sig. Advokaten Oman Hedgepath (Lee J. Cobb) välkomnar sin systerson Steve (Lee Majors) och hans nyblivna fru Nella (Barbara Hershey) till advokatfirman han driver. Den svarte begravningsentreprenören L.B. Jones (Roscoe Lee Browne) vill samtidigt att Oman representerar honom i ett skilsmässofall, eftersom han vill skilja sig från sin otrogna unga fru Emma (Lola Falana). Vad som komplicerar situationen är att Emma är otrogen med den vite polisen Willie Joe (Anthony Zerbe) och att hon själv har anlitat en advokat, vilket riskerar att leda till rättegång och skandal.


© Columbia Pictures

Den prominente regissören William Wyler gjorde sin sista film efter en framgångsrik Hollywoodkarriär som sträckte sig över 45 år. Förlagan skrevs av Jesse Hill Ford och bygger på personer och händelser i den lilla Tennessee-staden där han levde. Den raspräglade boken och filmen gav staden negativ publicitet, vilket ledde till hot och trakasserier mot Jesse Hill Ford. Det utmynnade i att han sköt och dödade en ung svart man på sin tomt. Han gick fri från den efterföljande rättegången, men tog sitt liv flera år senare.


© Columbia Pictures

Det är till stor del ett klassiskt melodrama där sydstatsfördomarna är tydliga för alla att se. Det är svart mot vitt, med rasismen, fördomarna och maktutövandet i blickfånget. Starka och nedlåtande ord används helt naturligt, och till och med en respekterad advokat som Oman pratar helt utan filter. Det betyder inte att han eller Willie Joe hatar svarta - tvärtom har de en svaghet för dem - men det hindrar dem inte från att använda nedvärderande uttryck och ha en nedlåtande syn på svarta.


© Columbia Pictures

Det är ett laddat ämne som bygger upp till något som är redo att explodera - man vet bara inte när det kommer att ske eller vem som kommer att blinka först. Duktiga skådespelare som Lee J. Cobb, Anthony Zerbe, Roscoe Lee Browne och en ung Yaphet Kotto bidrar delvis till att hålla intresset vid liv. Däremot har filmen lite svårt att vrida upp temperaturen tillräckligt mycket under stora delar av speltiden. Till stor del lunkar det på i väntan på att bägaren ska rinna över, istället för att komma till skott tidigare.


© Columbia Pictures

Med 20 minuter kvar kommer till slut vändningen man väntat på - den kommer överraskande och slår till hårt. Även om det lyfter filmen en aning känns det som att man fått vänta på det lite för länge. Filmen går på sparlåga under långa stunder, vilket gör att man sakta men säkert tappar tålamodet. Tidigt presenteras det tillräckligt med intriger för att det skulle kunna bli engagerande och starkt redan från början. Nu blir det inte riktigt så, vilket tyvärr sänker filmupplevelsen eftersom filmen inte lyfter förrän mot slutet.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.8

Death and the Maiden

Titel: Death and the Maiden / Döden och flickan
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Storbritannien/Frankrike/USA
År: 1994
Regi: Roman Polanski
I rollerna: Sigourney Weaver, Ben Kingsley, Stuart Wilson

Handling: Paulina lever numer ett tryggt liv som hemmafru i ett land i Sydamerika. Femton år tidigare styrdes landet av en militärregim. Då blev Paulina gripen, torterad och våldtagen. En kväll kliver det förflutna in i hennes hem.

Omdöme: Paulina (Sigourney Weaver) och hennes make Gerardo (Stuart Wilson) lever i ett sydamerikanskt land som håller på att återhämta sig efter militärregimens fall. Gerardo är en framträdande advokat som precis har utsetts av landets president att leda en undersökningskommission. Tanken är att den ska utreda människorättsbrott som begicks under den militärdiktaturen.


© StudioCanal

Sent en regnig kväll när Paulina väntar på att Gerardo ska komma hem för middag, anländer maken tillsammans med en annan man. Mannen i fråga är Dr. Roberto Miranda (Ben Kingsley), som har skjutsat hem Gerardo efter att han fått biltrubbel i regnovädret. Gerardo och Dr. Miranda bekantar sig med varandra denna kväll, men Paulina inser något väldigt obehagligt över gästen - hon är övertygad om att han var delaktig i att förödmjuka och tortera henne för femton år sedan.


© StudioCanal

Roman Polanski har regisserat filmen som bygger på en pjäs av Ariel Dorfman, som även varit med och skrivit manuset. Intressant nog var Broadwaypjäsen regisserad av Mike Nichols och såg Glenn Close, Gene Hackman och Richard Dreyfuss axla de tre rollerna. Här är det alltså istället Sigourney Weaver, Ben Kingsley och Stuart Wilson. Även om det hade varit klart intressant att se trion från Broadway i filmen, finns det inget att invända mot vad gäller filmversionens trio.


© StudioCanal

Sigourney Weaver är den starkast lysande stjärnan i rollen som den nedbrutna Paulina, som levt med fasorna och där ärren fortfarande inte läkt. Överhuvudtaget lever filmen mycket på skådespelarna eftersom det är ett kammarspel med endast tre karaktärer. Det psykologiska spelet finns redan där mellan makarna Paulina och Gerardo, men i och med Dr. Mirandas ankomst väcks något inom Paulina. Hon är fullkomligt besatt av tanken att äntligen få en chans till upprättelse och till viss del hämnd på mannen som hemsökt henne i alla dessa år.


© StudioCanal

Det är ett ytterst välspelat och starkt psykologiskt drama som inte ger några enkla svar och är allt annat än lättsmält. Ju mer som kommer fram, desto mer klarnar bilden av vad Paulina genomlidit. Det behövs inga grafiska tillbakablickar - man förstår klart och tydligt vad som skett. Frågan blir istället om hon hittat rätt man och hur långt hon är villig att gå. Det är här filmen gör ett bra jobb eftersom man blir så pass engagerad i katt-och-råtta-leken mellan Paulina och Dr. Miranda, där Gerardo hamnar mellan dem.


© StudioCanal

Kombinationen av ett bra manus, en skicklig regissör och övertygande prestationer gör att man får en film som levererar. Visst blir det aningen begränsat när man endast har tre skådespelare och handlingen till stor del utspelar sig i ett hus, närmare bestämt i vardagsrummet. Men stämningen som byggs upp med regnovädret denna långa natt gör en hel del. Svag fyra till fyra.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.2

Kill Me Again

Titel: Kill Me Again / Döda mig igen
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1989
Regi: John Dahl
I rollerna: Val Kilmer, Joanne Whalley, Michael Madsen, Jon Gries

Handling: Fay vill bort från sin våldsamme och svartsjuke pojkvän Vince. Hon anlitar Jack Andrews, en privatdetektiv, för att arrangera hennes död. Vince finner dock att Fay fortfarande lever. Jakten på Jack, Fay och pengarna kan börja.

Omdöme: Fay (Joanne Whalley) och hennes pojkvän Vince (Michael Madsen) lyckas råna ett par män som jobbar åt den lokala maffian och kommer över deras portfölj full med pengar. Med pengarna i sin ägo börjar misstron mellan paret växa, vilket leder till att Fay lyckas komma undan med pengarna. Hon är dock väl medveten om att den våldsamme Vince kommer att leta efter henne och Fay måste därför finna ett sätt att hålla sig gömd för alltid.


© MGM

Fay, som gärna vill stanna i Nevada ett tag eftersom hon gillar att spela på kasino, har en plan för att hålla Vince borta. Hon vänder sig till den lokale privatdetektiven Jack Andrews (Val Kilmer) och ber honom iscensätta hennes död. Jack är tydlig med att det hon ber om är illegalt, men eftersom Fay verkar genuint rädd för sitt ex och Jack är skyldig pengar går han med på att hjälpa sin nya klient. Det visar sig vara det största misstaget han kunde göra.


© MGM

John Dahl gjorde regidebut med denna film - en gammal hederlig neo-noir. Alla ingredienser finns egentligen på plats för denna typ av film. Vi har ett farligt par på flykt undan lagen och med kriminella efter sig, en oskyldig som blir indragen i något stort och gott om intriger, svek och lögner som kan leda åt flera olika håll.


© MGM

Val Kilmer och Joanne Whalley var gifta på den här tiden och det var en av anledningarna till att filmen lyckades locka till sig dem för de två huvudrollerna. Fay är en tvättäkta femme fatale - förförisk, farlig och falsk, och spelas bra av Joanne Whalley. Hon överglänser både Val Kilmer och Michael Madsen, mycket tack vare att det är en tacksam roll att spela. I Kilmer hade man dock en del sparkapital och man känner aldrig riktigt att man får grepp om karaktären. Ska han vara lite småkorkad och naiv, eller är han smartare än han ger sken av? Kanske var det tanken att lämna det lite öppet, eller så var Kilmer inte helt engagerad i filmen med tanke på att John Dahl i efterhand sagt att han var svår att jobba med.


© MGM

Filmen kom inte att bli framgångsrik, vilket till stor del berodde på att filmbolaget inte trodde på den och gav därför inte filmen någon bredare distribution på bio. Men det ledde till att John Dahl ett par år senare fick göra sitt nästa projekt Red Rock West (1993) - mycket tack vare att Nicolas Cage rekommenderades att ta huvudrollen av sin farbror Francis Ford Coppola, som gillade denna film en hel del.


© MGM

Till stor del uppskattas filmen för vad den är och försöker vara. Den får till det ganska bra under långa stunder, inte minst tack vare den distinkta stämningen som en neo-noir ofta skapar. Det känns också som att den har mer på gång än vad den till slut levererar. Även om den försöker och bitvis lyckas, saknas något för att ro det hela i hamn. Den är dock tillräckligt trevlig för att man ska vilja titta vidare för att se hur det ska gå. Till slut blir en del vändningar inte helt tillfredsställande och man känner att det är lite av en missad chans till något mer. Det är varken den bästa eller sämsta neo-noiren som setts, men den funkar åtminstone för stunden.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3

Malice

Titel: Malice / Skenet bedrar
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1993
Regi: Harold Becker
I rollerna: Alec Baldwin, Nicole Kidman, Bill Pullman, Bebe Neuwirth, Peter Gallagher, George C. Scott, Anne Bancroft, Josef Sommer, Tobin Bell, Gwyneth Paltrow

Handling: För att finansiera renoveringen av sitt nya hus hyr Andy och Tracy ut övervåningen till den polerade kirurgen Dr. Jed Hill, som nyligen flyttat till stan. Plötsligt är de tre invecklade i intriger, svek och lögner där inget - eller ingen - är vad det verkar vara.

Omdöme: En ung kvinna, som är student på ett college för kvinnor i en liten stad utanför Boston, blir brutalt överfallen i sitt hem. Dr. Jed Hill (Alec Baldwin) är kirurgen som leder operationen och räddar hennes liv. Jed är en briljant kirurg som precis flyttat till småstaden och börjat på det lokala sjukhuset. Han visar sig känna den biträdande dekanen på kvinnocolleget - Andy Safian (Bill Pullman) - sedan skoltiden. Andy och hans fru Tracy (Nicole Kidman) är mitt uppe i renoveringen av sitt nya hus, och i behov av extra pengar bestämmer de sig för att hyra ut övervåningen till Jed.


© Columbia Pictures

Överfallet visar sig vara det tredje som drabbat kvinnliga studenter från universitetet på kort tid. En seriemördare härjar i området och gärningsmannen känner uppenbarligen till studenternas scheman eftersom han alltid väntar på dem när de kommer hem. Polisdetektiven Dana Harris (Bebe Neuwirth) utreder överfallen och samarbetar med Andy, som börjar bli hennes huvudmisstänkt...


© Columbia Pictures

Denna thriller är skriven av Aaron Sorkin och Scott Frank och manuset visar sig vara både en styrka och en svaghet. Det är ganska oförutsägbart och leder in en på villospår som blir roliga att följa. Filmen verkar nämligen handla om en sak bara för att vända på steken ungefär halvvägs in och leda i en annan riktning. Det gör filmen relativt trevlig att följa eftersom allt inte är som det verkar och ingen är vad de utger sig för att vara.


© Columbia Pictures

Det är en sak att vara oförutsägbar, men frågan är om filmen får ihop allt på ett logiskt sätt. Det är lite mer tveksamt. Kanske är det logiskt om man inte överanalyserar alltför mycket, däremot blir det lite långsökt att de inblandade inte bara skulle komma på en sådan plan utan också genomföra den. Men visst handlar det om stora summor pengar och en psykisk störning kan få vissa människor att göra vad som helst.


© Columbia Pictures

En styrka med manuset är att filmen lyckas få med flera karaktärer och skådespelare i birollerna. Även om det mesta kretsar kring trion Alec Baldwin, Nicole Kidman och Bill Pullman, fyller birollerna en viktig funktion. Dessutom ses flera kända namn i stora och små roller, däribland de tidigare Oscarsvinnarna George C. Scott och Anne Bancroft eller varför inte Tobin Bell och Gwyneth Paltrow innan de blev hushållsnamn.


© Columbia Pictures

Filmen är värd att se och har en del att erbjuda, inte minst skådespelarna och den oförutsägbara historien. Att det skulle vara en direkt minnesvärd thriller vore dock att ta i, men den fyller sin funktion och ibland är en 90-talsthriller av det här slaget inte helt fel. Trots att filmen setts tidigare har den ett manus som håller en på tårna och bjuder på tillräckligt för att underhålla för stunden. Filmen håller medvetet tittaren osäker på vilka karaktärer som faktiskt är goda och vilka som är onda.

4- Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

Copycat

Titel: Copycat
Genre: Thriller
Land: USA
År: 1995
Regi: Jon Amiel
I rollerna: Sigourney Weaver, Holly Hunter, Dermot Mulroney, William McNamara, Will Patton

Handling: De måste stoppa honom innan han dödar igen. Kriminalpsykologen Helen Hudson är expert på seriemördare. Efter att i sista stund räddats från att själv bli mördad, har hon starka fobier och lever isolerad i sin lägenhet.

Omdöme: Dr. Helen Hudson (Sigourney Weaver) är kriminalpsykolog och specialiserar sig på att studera seriemördare. Efter ett seminarium där hon håller ett av sina föredrag attackeras hon av psykopaten Daryll Lee Cullum (Harry Connick Jr). Hon lyckas överleva, men den traumatiska upplevelsen gör att hon utvecklar svåra panikattacker, ångest och agorafobi, vilket får henne att isolera sig i sitt hem i över ett år efter attacken.


© Warner Bros.

När en misstänkt seriemördare börjar härja i San Francisco får mordutredarna Mary Jane "M.J." Monahan (Holly Hunter) och hennes partner Ruben Goetz (Dermot Mulroney) fullt upp. De har dock inte särskilt mycket att gå på och vänder sig till Helen efter att hon vid upprepade tillfällen ringt och lämnat tips. Helen får tillgång till foton från mordplatserna och upptäcker att seriemördaren är en intelligent copycat som återskapar gamla mord begångna av välkända seriemördare - och han kommer att mörda igen.


© Warner Bros.

Thrillers och andra spännande filmer som utspelar sig i San Francisco har nästan per automatik en fördel tack vare skådeplatsen. Det är helt enkelt tacksamt att låta handlingen utspela sig där. Men det gäller också att ta tillvara på vyerna, de kuperade gatorna och allt som gör staden så passande för genren. Här blir det snarare en bakgrundskaraktär, och det känns som ett sparkapital som filmen hade kunnat utnyttja mer.


© Warner Bros.

En sak som filmen har emot sig är att den kom samma år som Se7en (1995). Det blir lätt att jämföra filmerna, att hävda att den inte kan mäta sig med den ikoniska filmen eller att den skulle rida på dess våg. Men inget av det är särskilt befogat. De bör inte jämföras eftersom det är helt olika filmer, annat än att båda handlar om seriemördare. Det enda man kan säga är att filmen har hamnat lite i skymundan av Se7en (1995), men den kan definitivt stå på egna ben och måste ses som en av de mer underskattade filmerna i genren.


© Warner Bros.

En intressant aspekt med filmen är att den framhäver två kvinnor i huvudrollerna, vilket inte hör till vanligheterna i den här typen av film. Sigourney Weaver och Holly Hunter är båda dessutom klart bra i sina respektive roller. De är till stor del varandras motpoler, både rent fysiskt och i sitt skådespeleri, men också som karaktärer, vilket skapar en intressant dynamik. Weaver sa flera år senare att detta var rollen hon var stoltast över, men beklagade att filmen blev bortglömd bland alla thrillers som kom på 90-talet.


© Warner Bros.

Vid sidan av de två starka rollprestationerna av de kvinnliga protagonisterna är antagonisten, spelad av William McNamara, värd att nämna och diskutera. Rollen som seriemördaren Peter Foley må inte vara den mest skräckinjagande karaktären, men den bekräftar Helen Hudsons beskrivning av majoriteten av seriemördare: en vit man i 20-35-årsåldern som kan vara vem som helst. Han blir kusligare eftersom han inte sticker ut, är intelligent och på så vis kan undvika att bli upptäckt.


© Warner Bros.

I ärlighetens namn känns denna seriemördarfilm nästan kriminellt underskattad - den är helt enkelt bättre än det mesta i genren. Man skulle inte gå så långt som att klassa den som den allra bästa, men den har egentligen alla ingredienser för att vara lyckad. Den har tillräckligt med variation i tillvägagångssätten, morden har en personlig koppling till en av huvudpersonerna, vilket ökar insatserna, den är stämningsfull, har bra musik, är välspelad och spännande rakt igenom. Det är inte många filmer som kan skryta med att lyckas med allt detta, men denna gör det. Det spelar ingen roll hur många gånger man ser den - den är fortfarande lika effektiv, ett tydligt tecken på en lyckad thriller.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 6.6

The Sheep Detectives

Titel: The Sheep Detectives / Fårdetektiverna
Genre: Mysterium/Komedi
Land: Storbritannien/USA
År: 2026
Regi: Kyle Balda
I rollerna: Hugh Jackman, Nicholas Braun, Molly Gordon, Emma Thompson, Hong Chau, Julia Louis-Dreyfus (röst), Bryan Cranston (röst), Patrick Stewart (röst)

Handling: Varje kväll läser en fåraherde högt ett mordmysterium och låtsas att hans får förstår. När han hittas död inser fåren genast att det var ett mord och tror att de vet allt om hur de ska gå tillväga för att klara upp det.

Omdöme: George Hardy (Hugh Jackman) är en hängiven fåraherde som lever ensam i sin trailer på sina ägor, där han dagligen tar hand om fåren. Mellan varven skriver han brev om sina upplevelser, men favoritsysselsättningen är att varje kväll läsa mordmysterier högt för sina får. Kanske anar han att de förstår honom - han har trots allt namngivit varenda en av dem.


© Amazon MGM Studios

En morgon hittas han död utanför sin trailer och fåren är bedrövade. Kan det handla om mord? Fåren är snart övertygade om det och sätter det smartaste fåret på fallet: Lily (röst av Julia Louis-Dreyfus). Lily brukar lyckas lista ut mordhistorierna som George läser, men det visar sig inte vara lika lätt i verkligheten. Fåren bestämmer sig för att snoka vidare i fallet och vara en hjälpande hand åt den tafatte lokale polisen Tim Derry (Nicholas Braun).


© Amazon MGM Studios

Premissen verkade småkorkad och det gäller att gå in med ett öppet sinne när man tar sig an filmen. Å andra sidan kunde det vara lite kul med en komedi och ett mordmysterium, kanske lite i stil med The Thursday Murder Club (2025). Skillnaden är att den handlar om pensionärer som löser mordgåtor och inte får. Dessutom är den roligare och har bättre prestationer.


© Amazon MGM Studios

Filmen visar sig inte riktigt vara som väntat. Det är förvisso svårt att veta vad man ska förvänta sig med ett gäng får som ska lösa ett mord, men man hoppades på mer humor än vad man får. Det skär sig på något sätt att kombinera vanliga människor med får som behandlas som människor. I synnerhet blir det inte lyckat när människorna beter sig onaturligt och korkat. Det känns helt enkelt krystat, åtminstone efter dödsfallet, när människorna i det lilla samhället sluter upp.


© Amazon MGM Studios

Det hela känns faktiskt som en billig TV-serie eller ett långt pilotavsnitt. Det är genomgående svaga prestationer och både invånarna i byn och besökarna som anländer känns undermåliga. Vet inte om tanken är att det ska vara roligt, men det är det inte. Snarare känns det smålarvigt, mycket på grund av att karaktärerna är så bleka.


© Amazon MGM Studios

Något trevligare blir det att följa fåren och deras olika personligheter. Med tanke på att upplägget inte fungerar som det är, hade man nästan önskat att hela filmen följde händelserna ur fårens perspektiv och på så vis hade man sluppit människorna helt. Alternativet hade varit att göra en animerad film. Filmens avslutning ger åtminstone lite värme att ta med sig, men överlag känns filmen mer korkad än den borde ha varit - trots den fårskalliga premissen.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 7.4