What's Up, Doc?

Titel: What's Up, Doc? / Go'dag yxskaft?
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1972
Regi: Peter Bogdanovich
I rollerna: Barbra Streisand, Ryan O'Neal, Madeline Kahn, Kenneth Mars, Austin Pendleton, Michael Murphy, Liam Dunn, John Hillerman, Randy Quaid, M. Emmet Walsh

Handling: Howard och hans fästmö befinner sig i San Francisco för att försöka få ett bidrag till Howards musikaliska forskning. Men Howards så välorganiserade tillvaro vänds upp-och-ned, och han hamnar i en härva av stulna juveler, förväxlat bagage och hemliga agenter.

Omdöme: Klassisk gammal hederlig screwballkomedi av Peter Bogdanovich. Det hela utspelar sig i San Francisco där en rad olika karaktärer anländer till hotellet Bristol. Inga konstigheter med det men fyra identiska väskor kommer att ställa till det. En innehåller topphemliga dokument, en annan värdefulla smycken.



©Warner Bros.

Howard Bannister (Ryan O'Neal) och hans fästmö Eunice Burns (Madeline Kahn) ska närvara vid en konferens på hotellet i hopp om att Howard ska få ett bidrag till sin musikaliska forskning. Han har dock inte räknat med Judy (Barbra Streisand) som är den eviga studenten. Hon är hungrig och har inget rum, så hon försöker komma nära Howard. Hon kommer visa sig skapa en rad problem för Howard.



©Warner Bros.

Andra gäster och diverse personer ränner runt på hotellet och letar efter väskan de är ute efter. Det springs mellan hotellrummen och diverse förväxlingar uppstår på klassiskt vis. Väskorna hamnar i fel rum och i fel händer vilket givetvis skapar förvirring.



©Warner Bros.

Klassisk förväxlingskomedi av det här slaget kan vara riktigt kul när den får till det. Och denna får till det. När handlingen äger rum på hotellet och det verkar som hela filmen kommer utspela sig där, kan man känna att det hela kan bli för mycket och liksom rinna ut i sanden. Istället går filmen in i nästa fas då vi tas med på jakt på San Franciscos gator vilket skapar en rad nya roliga situationer.



©Warner Bros.

Det finns flera bra karaktärer och prestationer i filmen som inte bara förlitar sig på Ryan O'Neal och Barbra Streisand. Tänker t.ex. på Madeline Kahn som i sin filmdebut spelar smått irriterande och dominant på ett slående sätt. Hon skulle senare bl.a. spela en liknande roll i en annan klassiker, nämligen Young Frankenstein (1974). Kenneth Mars, som även han senare var med i nämnda film, är helskön som kroaten Hugh Simon som är Howards misstänksamma konkurrent.



©Warner Bros.

Som pricken över i:et bjuds vi på en skön final i rättegångssalen där samtliga samlas för att försöka reda ut vad det är som egentligen hänt. Domare Maxwell (Liam Dunn) drivs till vansinne i ett par scener där man inte kan hålla sig för skratt. Det blir en passande avslutning som liksom cementerar att detta inte bara är en klassiker utan även en riktigt bra sådan.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7

Major League

Titel: Major League / Värsta gänget
Genre: Komedi/Sport
Land: USA
År: 1989
Regi: David S. Ward
I rollerna: Tom Berenger, Charlie Sheen, Corbin Bernsen, James Gammon, Rene Russo, Wesley Snipes, Dennis Haysbert

Handling: Rachel ärver basebollaget Cleveland Indians. Spelarna tror att de äntligen fått en chans. Men allt Rachel vill är att de skall förlora, så att hon kan bryta kontraktet med staden och flytta laget till Miami.

Omdöme: När ägaren dör ärver hans fru Rachel (Margaret Whitton), en f.d. showgirl från Las Vegas, baseballaget Cleveland Indians. Hon har planen klar för sig. Hon vill att laget ska vara usla och förlora, detta då hon ser chansen att flytta laget ner till Miami, Florida. Om laget går dåligt kommer åskådarsiffrorna vara tillräckligt låga för att göra flytten möjlig enligt reglerna.


©Paramount Pictures

Den nya ägarinnan instruerar general managern Charlie Donovan (Charles Cyphers) att plocka in ett gäng okända och avdankade spelare till träningslägret. F.d. toppspelaren Jake Taylor (Tom Berenger) är förvisso duktig, men hans knän är dåliga och han har spelat på låg nivå nere i Mexiko senaste tiden. Ricky Vaughn (Charlie Sheen) har en otrolig kastarm, men han är högst oberäknelig och har suttit inspärrad. Willie Mays Hayes (Wesley Snipes) kommer från ingenstans och visar sig vara snabb som vinden. Och så har vi kubanen Pedro Cerrano (Dennis Haysbert) vars religion är voodoo.


©Paramount Pictures

Ett gäng missanpassade värstingar som ger laget den största chansen att misslyckas, det är åtminstone tanken. Och det påminner helt klart om upplägget från ishockeyklassikern Slap Shot (1977) där den snåle ägaren försöker sälja laget till Florida. Faktiskt en hel del likheter i upplägget mellan filmerna. Detta är dock inte en lika bra eller rolig film som den är. Men detta blev en populär och omtyckt film som fick två uppföljare.


©Paramount Pictures

Även om man inte är intresserad av baseball känns det som baseballscenerna är välgjorda när värstinggänget tränar och sedan drar igång säsongen. Intrigerna på och utanför planen blir många och de udda karaktärerna avlöser varandra. De blir till ett sammansvetsat gäng som leds av tränaren Lou Brown (James Gammon) och kanske får de en chans att visa alla som tvivlade på dem att de faktiskt inte är så dåliga.


©Paramount Pictures

Varken den bästa eller sämsta sportfilmen som setts. Den har sina roliga ögonblick och även en del värme på sina håll. Tänker inte minst på relationen mellan Jake och hans gamla flamma Lynn (Rene Russo). Saknas väl ändå något för att filmen skulle bli mer än ok för egen del. Rent generellt brukar baseballfilmer, med vissa undantag, inte fånga intresset fullt ut. Speciellt de som visar mycket av spelet då man nog måste uppskatta sporten mer för att se charmen i det hela.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

They Made Me a Fugitive

Titel: They Made Me a Fugitive / I Became a Criminal
Genre: Film-Noir
Land: Storbritannien
År: 1947
Regi: Alberto Cavalcanti
I rollerna: Trevor Howard, Sally Gray, Griffith Jones, Rene Ray

Handling: Efter andra världskriget ansluter sig den tidigare RAF-flygaren Clem Morgan till ett gäng smugglare/tjuvar på svarta marknaden, men när ett rån går fel blir Clem gripen, dömd för mord på en polis och skickas till fängelse där han planerar sin flykt och hämnd.

Omdöme: Ett gäng smugglare/tjuvar ledda av Narcy (Griffith Jones) håller på med illegal verksamhet med en begravningsbyrå som front. På det sättet kan de obehindrat smuggla diverse gods som de antingen stulit eller som de införskaffat på annat illegalt vis och sedan distribuerar vidare.


©Warner Bros.

En dag plockas en ny medlem in i gänget. Det är den f.d. RAF-flygaren Clem Morgan (Trevor Howard) som efter kriget inte hittat mycket mening med livet och är tacksam för möjligheten att göra nytta och tjäna en hacka med gänget. Han tänker dock inte smuggla droger, något han och Narcy hamnar i gräl över.


©Warner Bros.

Under en inbrottsräd gänget gör mot ett lager, sätter Narcy dit Clem. Han ser till att Clem grips av polisen och åker dit för vållande till annans död. Clem blir givetvis bitter i fängelset, men när han får besök av Narcys ex-flamma Sally (Sally Gray) får han lite mening med livet. Han får nämligen idén att rymma och hämnas på gänget, inte minst Narcy.


©Warner Bros.

Trevligt när man plockar fram en film-noir som inte setts och som visar sig vara bra. Detta är en brittisk noir som bygger på en bok och har en hel del av det man kan önska sig av en sån här film. De brittiska noir-filmerna är oftast inte lika kända som de amerikanska motsvarigheterna, men i många fall kan de mäta sig med de bästa.


©Warner Bros.

Vad filmen kanske saknar är en bra femme fatale, vilket bara hade höjt det hela ytterligare lite till. Sally Gray i rollen som Sally är dock inte så tokig, även om hon inte direkt är en femme fatale. Hon säger själv att hon vill ta en titt på Clem innan hon bestämmer sig för vilken sida hon ska ta. Clem är till en början inte helt övertygad om han kan lita på henne, men han bryr sig egentligen bara om att få sin hämnd på Narcy, någon som Sally inte heller har mycket över för.

"I believe you, thousands wouldn't." - Clem Morgan


©Warner Bros.

Trevor Howard, som inte minst är känd från klassikern Brief Encounter (1945), är bra i huvudrollen som Clem Morgan. Han spelar hård och bestämd men ändå mänsklig och har bra leverans av replikerna som många gånger får en att skratta. Griffith Jones gör det också bra som huvudskurken Narcy som har ett passande namn (Narcissus) då han är en narcissist där allt ska kretsa kring honom. Klassisk filmskurk som skulle kunna döda sin egen mor om hon sa något fel om honom.


©Warner Bros.

Filmen uppvisar ett fint och genomtänkt svartvitt foto med sin ljussättning och skuggor, typiskt för film-noir genren men ändå naturligt. Dialogen är ofta träffsäker och ganska rapp där man flera gånger har svårt att hålla sig för skratt när inte minst Clem och Narcy slänger ur sig en rad sköna repliker. Allt som allt en klart sevärd och oftast även underhållande film väl värd en titt.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.2

23

Titel: 23 - Nichts ist so wie es scheint / 23
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: Tyskland
År: 1998
Regi: Hans-Christian Schmid
I rollerna: August Diehl, Fabian Busch, Dieter Landuris, Jan-Gregor Kremp

Handling: Under 80-talet börjar några unga män i Västtyskland hacka sig in i militära datorer och sälja informationen till öst samtidigt som de funderar över livets mer konspiratoriska sidor.

Omdöme: Karl Koch (August Diehl) blir vid ung ålder välbekant med boken "Illuminatus" och siffran 23. Han börjar starkt tro på att många politiska attentat kan kopplas till Illuminati och siffran 23, inte minst då han finner att flera dödsfall skett på den 23:e. Under slutet av 80-talet bekantar han sig med David (Fabian Busch) under en datamässa och de båda blir vänner. De delar hackerkunskaper med varandra och börjar hacka sig in i diverse säkerhetssystem med hjälp av de första hemdatorerna.


©Buena Vista International

Under en av datamässorna kommer de båda vännerna i kontakt med Lupo (Jan-Gregor Kremp) och Pepe (Dieter Landuris), två män som visar sig ha kontakter i öst. De ser en chans att tjäna bra med pengar på att sälja information till ryssarna. Karl och David hackar och samlar informationen, Pepe och Lupo fixar kontakten med KGB i Östberlin.


©Buena Vista International

Detta är en film inspirerad av verkliga händelser och följer några av "pionjärerna" inom datahacking. Så pass att när de börjar är det fortfarande inte illegalt, men under deras eskapader börjar myndigheterna vakna upp och med det ökar paranoian, inte minst hos Karl. En kombination av att han är övertygad om att Illuminati ligger bakom en hel del och det faktum att droger blir en del av vardagen för att hålla sig uppe under tiden som hackerverksamheten pågår, främst nattetid.


©Buena Vista International

Även om det hela börjar relativt oförargligt med att testa hur långt de kan hacka, övergår det hela till att bli på blodigt allvar när det går ut på att sälja hemlig information till öst. Karl och David gör det delvis för pengarnas skull men även för att de har en anarkistisk sida. Problemet är att de faller djupare och djupare in i den illegala och farliga världen. Snaran kommer att dras åt, det är bara en tidsfråga.


©Buena Vista International

På sätt och vis skulle man kunna säga att historien inleder lite som WarGames (1983) där en ung hacker mest vill leka och råkar komma över känsligt material som leder till trubbel. Men snarare tänker man på The Falcon and the Snowman (1985) där två unga män kommer över hemlig och mycket känslig militärinformation som de säljer till ryssarna. Karl och David skulle man kunna se lite som en tysk motsvarighet.


©Buena Vista International

Själva hackandet får allt större utrymme under filmens gång, men i grunden utforskas Karl Kochs ständiga kopplingar till siffran 23 och diverse konspirationsteorier. Dessa innefattar bl.a. mordet på Olof Palme som Karl inser blev skjuten kl. 23:23, vilket bara spär på hans tro om att Illuminati ligger bakom. Man hade nästan önskat att filmen utforskat dessa konspirationsteorier mer, men mycket av det handlar om Karls paranoia.


©Buena Vista International

Filmen hade setts en gång i tiden och även om den är bra och sevärd, var minnet av den att den var ännu bättre och tätare än vad den nu visar sig vara. Direkt under inledningen och förtexterna när "Child in Time" av Deep Purple spelas är man fångad. Det tar sedan lite tid för den att komma igång på allvar men det är hela tiden intressant, inte minst kopplingarna Karl gör till siffran 23. Hamnar mellan en stark trea och svag fyra, definitivt sevärd.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

The Eiger Sanction

Titel: The Eiger Sanction / Licens att döda
Genre: Kriminalare/Mysterium/Action/Äventyr/Thriller
Land: USA
År: 1975
Regi: Clint Eastwood
I rollerna: Clint Eastwood, George Kennedy, Vonetta McGee, Jack Cassidy

Handling: Jonathan Hemlock är en konstlärare och samlare som finansierar sin hobby genom att jobba som professionell lönnmördare för en statlig byrå med annorlunda uppdrag. Han får ett fall att hitta en person av ett klättringsteam som är en mördare. Han måste därmed följa med teamet på en expedition uppför berget Eiger i de schweiziska alperna.

Omdöme: En agent blir mördad i Zürich, Schweiz och en viktig mikrofilm försvinner. En hemlig statlig byrå kallad för C2 har information om vem en av de två mördarna är, men inte den andra. De har dock kommit över information om att den andra mördaren kommer befinna sig i en bergsklättringsexpedition vid Eiger i de schweiziska alperna.



©Universal Pictures

C2 vänder sig till en av deras professionella lönnmördare för jobbet. Han heter Jonathan Hemlock (Clint Eastwood) och har egentligen dragit sig tillbaka och lever ett vanligt liv som konstlärare och konstsamlare. Han lockas dock ut från pensioneringen för att genomföra uppdraget. Till en början är det tänkt att han endast ska eliminera den första måltavlan, men när han får reda på att den mördade agenten var hans gamle vän, tar han sig även an det andra uppdraget.



©Universal Pictures

Hemlock, som är en duktig bergsklättrare, ska vara med i Eiger-expeditionen. Detta då amerikanen som skulle varit med skadat sig och Hemlock, som redan försökt bestiga berget utan framgång två gånger tidigare, får ett tredje försök. För att komma i form ska han träna hos gamle vännen Ben Bowman (George Kennedy) som även kommer vara ansvarig för expeditionen på plats vid Eiger. Sedan bär det av till berget som inte bara är svårklättrat, Hemlock måste även hålla ett öga på tysken, fransmannen och österrikaren han ska klättra med då en av dem kan vara mördaren han är ute efter.



©Universal Pictures

En Clintan-film som alltid uppskattats, trots att den fått lite sämre kritik än många av hans andra filmer. Det är en film som tydligt är uppdelad i tre delar. Första delen går ut på att lära känna Jonathan Hemlock, följa honom i vardagen, hans problematiska förhållande till organisationen C2 och hans förhandling om att ta sig an uppdraget. Den andra delen ser honom träna hos Bowman vilket spelades in i fina Monument Valley. Och den tredje delen är på plats vid Eiger för att förbereda expeditionen och klättra uppför berget.



©Universal Pictures

Man skulle lite lättsamt kunna säga att man nästan har Dirty Harry som spelar James Bond. Organisationen C2 och Hemlocks interaktion med C2 är nämligen som om man slog ihop dessa två karaktärer och filmserier. Hemlock är inte sen med att slänga ur sig diverse repliker som visar hans missnöje med C2 medan högsta hönset för C2, en albino vid namn Dragon (Thayer David), är som en huvudskurk i Bond. Deras samtal visar sig ha gott om humor när de försöker bräcka och överlista varandra.



©Universal Pictures

Under träningen som håller på under mitten av filmen, får Clint Eastwood gott sällskap av George Kennedy som driver stället där Hemlock tränar och ska komma i form. Här kommer även Jack Cassidy in i bilden i en högst minnesvärd biroll som Miles Mellough, en riktigt slemmig karaktär som är en f.d. vän och numera fiende till Hemlock. Jack Cassidy stjäl i princip varje scen han är med i så man bara måste skratta.



©Universal Pictures

Filmen gör rätt i att inte förhasta handlingen och gå på Eiger för tidigt. Då hade filmen nog blivit ganska upprepande och långdragen med bergsklättringen. Så som det är nu blir det bra variation med en del action, humor, äventyr, mysterium och spänning. Det är välgjort och har ett behagligt tempo då det inte bara blir fullt fart utan man låter istället historien och karaktärerna utvecklas under vägen. Svag fyra till fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 6.4

Little Big League

Titel: Little Big League
Genre: Komedi/Drama/Sport
Land: USA
År: 1994
Regi: Andrew Scheinman
I rollerna: Luke Edwards, Ashley Crow, Timothy Busfield, John Ashton, Kevin Dunn, Dennis Farina, Jason Robards

Handling: Ägaren till baseballaget Minnesota Twins dör och testamenterar laget till sitt barnbarn, den baseball-tokige 12-årige Billy. Billy gör sig snabbt populär hos laget då han sparkar deras impopulära manager. De blir mindre glada då de får höra att Billy utnämner sig själv till ny manager.

Omdöme: Billy Heywood (Luke Edwards) är en 12-årig pojke som går i skolan och lever med sin mamma Jenny (Ashley Crow). Hans pappa är död så farfar Thomas (Jason Robards) är hans fadersfigur och bästa vän. Billy och Thomas umgås ofta och det mesta kretsar då kring baseball. Kanske inte så konstigt då farfar Thomas äger baseballaget Minnesota Twins. Billy är minst sagt baseball-tokig då han kan det mesta om sporten, inklusive de olika spelen och historiken kring sporten.


©Columbia Pictures

När kära farfar Thomas dör, lämnar han laget Minnesota Twins till Billy. Eftersom han är så pass ung behöver han hjälp att driva laget, vilket är Arthur (Kevin Dunn) som sköter spelaravtal och transaktioner, Mac (John Ashton) som är en av tränarna samt O'Farrell (Dennis Farina) som är lagets manager (huvudtränaren). Eftersom laget är bland de sämsta och O'Farrell skriker och behandlar spelarna illa, väljer Billy att ge honom sparken. Istället utser han sig själv till lagets manager...


©Columbia Pictures

Att en 12-åring skulle leda ett professionellt proffslag får man så klart ta med en nypa salt. Billy visar sig dock sitta på tillräckligt med kunskap och passion för att vara värd en chans. Hans farfar trodde uppenbarligen på honom då han gav honom laget, och han borde veta då han och Billy umgicks en hel del och pratade baseball.


©Columbia Pictures

En sån här film skulle i nio av tio fall vara en barnfilm gjord av Disney som skulle vända sig till småttingarna. Istället är det en vuxnare familjefilm som faktiskt visar sig vara något bättre än väntat. Mycket har att göra med att inramningen är småmysig och att humorn oftast funkar. Det blir en del roliga situationer som Billy hamnar i med de vuxna som styr och spelarna som alla är minst sagt skeptiska till att en 12-åring ska bestämma.


©Columbia Pictures

Filmen funkar över förväntan under första halvan, kanske mer än så. När tonen ändras till att bli lite allvarligare och det mer handlar om resultat, försvinner glädjen. Det är precis vad Billy inser, att man ska ha kul och glädje. Filmen blir även mycket baseballinriktad under andra halvan, inte minst sista tredjedelen, och det blir lite utdraget. Speltiden sträcks till två timmar och det blir till slut kännbart.


©Columbia Pictures

Hade filmen fortsatt så som den var under första timmen hade det kunnat bli något riktigt bra av det hela. Nu får man ändå ganska kul med filmen, mycket tack vare den trevliga stämningen från det sena 80-talet/början av 90-talet som inte går att återkskapa i modernare filmer. Betyget landar till slut någonstans mellan en trea och stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.2