Joker: Folie à Deux

Titel: Joker: Folie à Deux
Genre: Kriminalare/Drama/Thriller/Musikal
Land: USA
År: 2024
Regi: Todd Phillips
I rollerna: Joaquin Phoenix, Lady Gaga, Brendan Gleeson, Catherine Keener, Steve Coogan

Handling: Arthur Fleck är institutionaliserad på Arkham medan han väntar på rättegång för sina brott som Joker. Samtidigt som han kämpar med sin dubbla identitet snubblar Arthur inte bara över sann kärlek, utan hittar också musiken som alltid funnits inom honom.

Omdöme: Joker (2019) var en riktigt bra film och Joaquin Phoenix var utmärkt i rollen som Arthur Fleck/Joker. Är inte den som generellt sett gillar uppföljare men denna ville ses med tanke på att den första filmen skapade en så god stämning och funkade så pass bra från början till slut. Med tanke på att Lady Gaga anslutit till denna uppföljare fanns farhågor om att det kunde bli sång- och musikalnummer, något som sällan uppskattas och definitivt inte i en sån här film. Eftersom alla trailers, handling och liknande hade undvikits, gick man in glatt ovetandes på en sen kvällsvisning av filmen.


©Warner Bros.

Efter en kortare animerad sekvens som inleder filmen möter vi Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) som sitter inspärrad som mentalpatient på Arkham-anstalten. Han inväntar sin rättegång för fem mord och hans försvarsadvokat Maryanne Stewart (Catherine Keener) ska försöka övertyga juryn om att han inte var vid sina sinnes fulla bruk då han begick morden som Joker.


©Warner Bros.

Arthur har en blandad relation till anstaltens fångvakter, inte minst Jackie Sullivan (Brendan Gleeson) som oftast behandlar honom väl men även visar vem som bestämmer och med jämna mellanrum sätter honom på plats. En dag får han syn på en kvinnlig mentalpatient som visar sig heta Lee (Lady Gaga) och hon får syn på honom. Det uppstår genast kärlek och de båda kommer försöka finna varje tillfälle att spendera tid tillsammans, gärna med att sjunga.


©Warner Bros.

Inledande 20 minuterna sätter filmen tonen som känns igen från föregångaren. Man kommer snabbt in i filmen och man ser fram emot mer av det som gjorde föregångaren så framgångsrik och lyckad. Men så kommer första sångnumret och genast börjar man vrida sig i stolen och känna sig obekväm. Illavarslande men förhoppningsvis var det endast ett fantasiinslag som inte kommer bli en bestående del av filmen.


©Warner Bros.

Filmen visar sig av någon oförklarlig anledning valt att göra det till en musikal, eller åtminstone med flera sång- och musikalnummer som slängs in mitt i allt. Vad tänkte de på? Lady Gaga funkade som sångerska i A Star Is Born (2018) och filmen var över förväntan. Men det handlade om musik och var en del av storyn. Här ska det inte vara en del av storyn och det är skillnad på musikfilm och musikal. Speciellt som den första filmen var något helt annat och mer av den varan hade helt klart varit att föredra.


©Warner Bros.

Joaquin Phoenix är återigen mycket bra i huvudrollen. Redan i inledningsscenen när han kliver ut från sin cell och man ser hans kroppshållning känner man att han än en gång gått in i rollen. Brendan Gleeson är en annan favorit som vid sidan om Phoenix övertygar. Alltid gillat honom. Synd bara att storyn inte kunde utvecklats till något liknande den första filmen. Grunden är ju trots allt lagd och möjligheten till att skapa en minnesvärd fortsättning fanns ju där.


©Warner Bros.

Det är minst sagt med blandade känslor filmen ses. Inramningen känns igen från föregångaren och man ser potentialen. Men musikalinslagen är tyvärr malplacerade. Vissa av dem funkar absolut, men de hör inte hemma i den här filmen. Hade det hållits till ett par drömsekvenser eller uppträdanden på ett uteställe eller liknande hade det inte varit något problem. Men nu blir man kallsvettig i princip varje gång de drar igång.


©Warner Bros.

Storyn känns tyvärr sekundär när det mesta av krutet verkar ha lagts på låtarna och musikalinslagen. En hel del gamla 60-tals låtar har använts och de är trevliga. Men storyn blir lite för monoton då det mesta utspelar sig på anstalten och i rättegångssalen. Man väntar på att Arthur/Joker ska rymma och det hela kan dra igång på allvar, men väntan är mest förgäves. Det är trots allt en äkta, gammal hederlig filmkänsla precis som i den föregående filmen men man tar inte tillvara på det särskilt väl. En stor besvikelse.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.5

My Penguin Friend

Titel: My Penguin Friend
Genre: Drama/Familj/Äventyr
Land: Brasilien/USA
År: 2024
Regi: David Schurmann
I rollerna: Jean Reno, Adriana Barraza, Alexia Moyano, Nicolás Francella

Handling: Inspirerad av en sann historia. Ett förtrollande äventyr om en förlorad pingvin räddad från ett oljeutsläpp, som förvandlar livet för en förkrossad fiskare. De blir snart osannolika vänner, så förbundna att inte ens det stora havet kan hålla dem isär.

Omdöme: På en ö utanför Brasiliens kust söder om Rio de Janeiro försöker fiskaren João (Jean Reno) gå vidare med sitt liv efter en tragedi flera år tidigare. Han lever ett lugnt och händelsefattigt liv med frun Maria (Adriana Barraza) i deras hus på stranden. En dag hittar João en pingvin i vattnet täckt med olja. Han tar hem pingvinen, tvättar av den och ger den föda.


©Roadside Attractions

Vad João och Maria inte hade kunnat ana är att pingvinen, som får namnet DinDim, kommer att bli en del av deras liv i flera år framöver. DinDim kommer nämligen och hälsar på under ett par månader per år innan han återvänder hem till Patagonien i södra Argentina. Där i Patagonien studerar ett grupp forskare pingvinerna och lägger märke till DinDim som beter sig annorlunda än resten av pingvinerna de studerar.


©Roadside Attractions

Med tanke på att det är en film med Jean Reno hade man trott att det skulle vara en franskspråkig film. Det är dock en brasiliansk-amerikansk produktion där alla talar engelska, trots att det utspelar sig i Brasilien och Argentina. Man vill givetvis göra filmen tillgänglig för en internationell publik, men det är svårt att se förbi detta då alla talar med brytning och det inte känns naturligt. Dialogen känns även lite simpel och tillgjord.


©Roadside Attractions

Denna verklighetsinspirerade historia blir till ett familjeäventyr som sprider glädje och värme. Det får en att tänka en del på finstämda dokumentären Billy & Molly: An Otter Love Story (2024) som följer en man på en ö som skapar en osannolik vänskap med en utter. Byt ut uttern mot en pingvin så får man en liknande typ av historia. Skillnaden är att det funkar klart bättre i dokumentärform än i denna spelfilmsform, även om den absolut har sina fina ögonblick.


©Roadside Attractions

Det mest tillfredsställande med denna film blir naturfotot som fångar historien på ett fint sätt. Det är många vackra vyer över stranden där João och Maria bor och även i Patagonien när vi följer forskarna och DinDim när han spenderar tiden där. Fotot fångar en gemytlig stämning och givetvis skapar historien i sig en feelgood-känsla. Hade ändå hoppats och trott att filmen skulle få ut mer av det hela även om det blir ok så som det är.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

Movies-Noir Oscars - 1975

1975 har tre-fyra utmärkta filmer och storklassiker. Tyvärr kan endast en väljas ut som bästa film. Flera riktigt fina prestationer bland männen, desto svårare att hitta kvinnliga roller som sticker ut, även om de som plockats ut är värdiga vinnare.



UTMANARNA FÖR BÄSTA FILM:
Barry Lyndon
Jaws
One Flew Over the Cuckoo's Nest




BÄSTA FILM:
Dog Day Afternoon







BÄSTA INTERNATIONELLA FILM:
Flic Story (Frankrike)



UTMANARNA:
Dersu Uzala (Sovjetunionen/Japan)
Profondo rosso (Italien)





BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL:
Jack Nicholson (One Flew Over the Cuckoo's Nest)



UTMANARNA:
Ryan O'Neal (Barry Lyndon)
Al Pacino (Dog Day Afternoon)
Gene Hackman (French Connection II)
Maximilian Schell (The Man in the Glass Booth)
Gene Hackman (Night Moves)
Jack Lemmon (The Prisoner of Second Avenue)
Peter Sellers (The Return of the Pink Panther)
Bruce Dern (Smile)
Robert Redford (Three Days of the Condor)





BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL:
Anne Bancroft (The Prisoner of Second Avenue)



UTMANARNA:
-





BÄSTA MANLIGA BIROLL:
John Cazale (Dog Day Afternoon)



UTMANARNA:
Maksim Munzuk (Dersu Uzala)
Jack Cassidy (The Eiger Sanction)
Robert Shaw (Jaws)
James Woods (Night Moves)
Danny DeVito (One Flew Over the Cuckoo's Nest)
Brad Dourif (One Flew Over the Cuckoo's Nest)
Sydney Lassick (One Flew Over the Cuckoo's Nest)
Christopher Lloyd (One Flew Over the Cuckoo's Nest)
Max von Sydow (Three Days of the Condor)
Nicol Williamson (The Wilby Conspiracy)





BÄSTA KVINNLIGA BIROLL:
Louise Fletcher (One Flew Over the Cuckoo's Nest)



UTMANARNA:
-

Airport

Titel: Airport / Airport - Flygplatsen
Genre: Drama/Action/Thriller
Land: USA
År: 1970
Regi: George Seaton
I rollerna: Burt Lancaster, Dean Martin, George Kennedy, Jean Seberg, Helen Hayes, Jacqueline Bisset, Van Heflin, Maureen Stapleton

Handling: Flygplatschefen Mel får i uppdrag att försöka hålla Lincoln International Airport i Chicago öppen, trots att en av de värsta snöstormarna i historien rasar där ute.

Omdöme: Lincoln International Airport i Chicago står inför en kaosartad dag då ett kraftigt snöoväder dragit in. Det blir upp till ansvarige flygplatschefen Mel Bakersfeld (Burt Lancaster) att försöka koordinera allt och ta hand om både sådant som faller på hans bord och äktenskapsstrul. En av Mels medarbetare är chefsmekanikern Joe Patroni (George Kennedy) som kallas in för att försöka flytta på ett plan som fastnat i den djupa snön ute på landningsbanan.


©Universal Pictures

Mel har ett nära samarbete med chefen för kundrelationer, Tanya Livingston (Jean Seberg) som får ett intressant fall på sitt bord. Den äldre damen Ada Quonsett (Helen Hayes) har tagits på bar gärning som fripassagerare på ett av flygbolagens flyg. Hon visar sig vara en slug liten gammal gumma som har satt det hela i system.


©Universal Pictures

Mitt i kaoset som snöovädret inbringar blir flyget mot Rom denna kväll av extra intresse. En av piloterna är gifte Vernon Demerest (Dean Martin) som har ett förhållande med flygvärdinnan Gwen (Jacqueline Bisset). De båda kommer försöka lösa ett par tuffa situationer ombord, inte minst passageraren D.O. Guerrero (Van Heflin) som kan ha smugglat ombord en bomb...


©Universal Pictures

Denna smått klassiska och framgångsrika katastroffilm kom att få tre uppföljare i Airport-filmserien. Det blev hela tio Oscarsnomineringar varav en vinst för bästa kvinnliga biroll (Helen Hayes). Det är dock inte den utpräglade katastroffilmen som senare skulle bli så populär under 70-talet, åtminstone inte till en början. Det är snarare ett melodrama om de olika karaktärerna som vi kommer träffa denna dag på och runt flygplatsen.


©Universal Pictures

Filmen bygger på en bok och regisseras av veteranen George Seaton som kom från den gamla skolan. Hans kanske mest kända film var vid sidan av denna gamla klassikern Miracle on 34th Street (1947) som gav honom hans första av två Oscarsvinster för bästa manus. Filmen har också en stil som snarare påminner om ett melodrama från 50-talet eller början av 60-talet än en mer renodlad katastroffilm från 70-talet. Det är något som kanske gör vissa besvikna som förväntar sig mer fart och fläkt. Men faktum är att det blir ganska trevligt att följa de olika karaktärernas öden utan att stressa eller behöva ha katastrofläge rakt igenom.


©Universal Pictures

En sak som filmen gjort bra är att samla ett gäng duktiga skådespelare. Rakt igenom är det svårt att hitta någon som inte skulle passa eller göra ett mer än gediget jobb i respektive roll. Oscarsvinnande Helen Hayes sticker ut mest i en komisk och klockren gestaltning av den lilla gamla gumman som man får vara på sin vakt för. Även eleganta Jean Seberg sticker ut och påminner en del om en blandning mellan Grace Kelly och Kim Novak från gamla Hitchcock-klassiker från 50-talet. Dean Martin lär ha sagt att rollen som piloten Vernon var en av hans favoritroller. Burt Lancaster å sin sida såg inte storheten med filmen som han kallade för skräp.


©Universal Pictures

Skräp är det definitivt inte. Småmysigt melodrama under första halvan och katastroffilm under andra halvan då de olika människoödena sammanflätas. Inte någon direkt spänning över det hela, men man vill ändå se hur det ska gå då karaktärerna byggts upp bra och prestationerna alltså genomgående är övertygande.


©Universal Pictures

Lite av en gammal hederlig matinékänsla över filmen. 50-tals känslan i berättarstilen är mestadels positiv om man gillar den sortens filmer. Inte riktigt så modern som många andra filmer runt den här tiden, men den vinner nog på att vara gjord på det här sättet. En del scener känns dock kanske lite onödiga även om den inte vill stressa med att bygga upp karaktärerna. Till slut ger det ganska tillfredsställande resultat.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.6

Airport 1975

Titel: Airport 1975 / Katastroflarm
Genre: Action/Drama/Thriller
Land: USA
År: 1974
Regi: Jack Smight
I rollerna: Charlton Heston, Karen Black, George Kennedy, Gloria Swanson, Dana Andrews, Linda Blair, Myrna Loy, Jerry Stiller

Handling: Ett jumbojetplan på väg till Los Angeles kolliderar med ett sportflygplan.

Omdöme: Den andra filmen i Airport-filmserien följer en jumbojet på väg från Washington mot Los Angeles. Som vanligt i dessa katastroffilmer samlas en rad gamla veteranskådespelare. En del får ledande roller medan gamlingarna mest får fylla ut sätena ombord planet. Bland dessa ses Gloria Swanson och Myrna Loy som var stjärnor på 30- och 40-talet i filmer som t.ex. klassikerna Sunset Blvd. (1950) respektive The Thin Man (1934).


©Universal Pictures

I de större rollerna ses mer aktuella stjärnor som Charlton Heston i rollen som Alan Murdock som är flygbolagets erfarne pilotinstruktör, George Kennedy som flygbolagets vice-president samt Karen Black som flygvärdinnan Nancy som har ett förhållande med Alan. Alla tre var Oscarsvinnare eller Oscarsnominerade innan filmen gjordes.


©Universal Pictures

Katastroflarmet är ett faktum när ett litet privat sportplan som flygs av Scott Freeman (Dana Andrews) plötsligt kraschar rakt in i jumbojeten. Skadorna kunde blivit mycket värre men situationen är akut. Detta då piloterna blir oskadliggjorda vilket leder till att flygvärdinnan Nancy tvingas sätta sig bakom spakarna och ha radiokommunikation med flygtornet och sin Alan som ska försöka hjälpa henne flyga planet.


©Universal Pictures

Filmen funkar relativt bra under filmens första timme då vi följer lugnet före stormen ombord jumbojeten. När sedan sportplanet kolliderar med jumbojeten blir det ett par spända ögonblick för att se vem som klarar sig och hur de ska ta sig ur den prekära situationen. Det känns trots allt som en situation som skulle kunna uppstå när olyckan är framme och de båda planen är på fel plats vid fel tidpunkt.


©Universal Pictures

Tyvärr tappar filmen efter första timmen då det blir alldeles för utdraget när själva räddningsuppdraget sätter igång. För mycket kommunikation fram och tillbaka mellan flygtornet, Alan och Nancy som i princip utgör hela andra halvan av filmen. Även om det inte är särskilt roligt här då det är på fullaste allvar, valde parodin Airplane! (1980) att ta en hel del material härifrån att driva med.


©Universal Pictures

Filmen kom att bli framgångsrik då den spelade in $100m mer än sin budget som var $3m. Inte illa för en uppföljare och även om filmen inte är någon av de mer minnesvärda katastroffilmerna, funkar den mestadels helt ok. Synd bara att den alltså är så utdragen och lite för enformig under andra halvan. Avslutningvis måste favoriten i filmen nämnas. Det är Jerry Stiller i rollen som Sam, en av tre alkoholpåverkade vänner på flyget. Skrattar i princip varje gång han är med i bild, även om eller kanske tack vare att han mest ligger utslagen och är glatt ovetandes om det pågående katastrofala läget.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.7

Airport '77

Titel: Airport '77 / Haveriplats: Bermudatriangeln
Genre: Action/Drama/Thriller
Land: USA
År: 1977
Regi: Jerry Jameson
I rollerna: Jack Lemmon, Lee Grant, Darren McGavin, James Stewart, George Kennedy, Christopher Lee, M. Emmet Walsh, Olivia de Havilland, Joseph Cotten

Handling: Philip Stevens, multimiljonär som hela livet samlat på konst, beslutar sig för att donera sin samling och sitt palats i Florida som museum till allmänheten. Till öppningen ska han flyga ett antal konstsamlare, sponsorer och kritiker till museet i sin privata jumbojet som också kommer att frakta ovärderliga konstföremål. Samtidigt som förberedelserna för flygningen pågår, planerar tre skurkar att kapa planet med den värdefulla lasten.

Omdöme: Filantropen Philip Stevens (James Stewart) ska flyga in en massa konst och diverse inbjudna gäster till sitt palats i Florida. Det är Stevens personliga lyxiga jumbojet som används för att flyga in konsten och gästerna. Vad de inte kan ana är att tre av männen ombord planerar att kapa planet och stjäla den värdefulla konsten.


©Universal Pictures

Kapten Don Gallagher (Jack Lemmon) och andrepiloten Bob Chambers (Robert Foxworth) flyger jumbojeten mot Florida. Bland passagerarna hittar vi en rad olika personligheter, mestadels rika sådana men även anställda och släktingar till Stevens.


©Universal Pictures

Rike Martin Wallace (Christopher Lee) och hans fru Karen (Lee Grant) grälar mest då hon känner sig försummad. Planets flygingenjör Stan Buchek (Darren McGavin) är vän med kapten Gallagher. Dr. Williams (M. Emmet Walsh) är en veterinär som har hand om Stevens hästar. Stevens dotter Lisa (Pamela Bellwood) är också med på flyget.


©Universal Pictures

Flygresan är mer som på en lyxkryssare eller en gammal zeppelinare än ett vanligt flyg. Passagerarna traskar runt, underhålls av live-musik och sippar på sin champagne eller valfri sprit. Men den så trevliga flygturen förvandlas till katastrof då kaparna tar över planet som kraschlandar någonstans i Bermudatriangeln.


©Universal Pictures

Denna tredje installation i Airport-filmserien är på alla sätt och vis minst ett steg upp från den fjärde filmen The Concorde... Airport '79 (1979). Detta känns som en klassisk katastroffilm som försökt göra det hela någorlunda realtistiskt och spännande med genomgående stabila prestationer och en produktion som mestadels känns proffsig.


©Universal Pictures

Vad som uppskattas med den här filmen är att det känns som en gammal hederlig film av det här slaget. Vi får en flygplanskapning som slutar med att planet hamnar under vattnet. Det är mycket troligt att filmmakarna inspirerats av framgångsrika The Poseidon Adventure (1972) då actionäventyret ombord det kraschade planet påminner om sin föregångare. Och det funkar för det mesta bra där de överlevande måste försöka samarbeta i den minst sagt pressade situationen på liv och död.


©Universal Pictures

Jack Lemmon sa att han gjorde ett misstag att vara med i den här filmen, Men faktum är att den inte är så tokig och funkar bättre än väntat för en film som inte fått så värst bra kritik. Den fick två Oscarsnomineringar och var ytterst framgångsrik då den spelade in 15 gånger sin budget. Vad mer kan man begära av en tredje installation i en filmserie?


©Universal Pictures

Till slut blir det något utdraget under räddningsuppdraget då man valt att visa händelseförloppet i lite för detaljerad form. Eftersom amerikanska flottan varit med på ett hörn har man uppenbarligen velat ge dem en del extra tid i bild för att visa upp deras räddningsarbete. Det är förvisso realistiskt med räddningsuppdraget men alltså lite utdraget. Å andra sidan kan man inte klaga för mycket då det ger filmen realism vilket inte alltid är fallet med den här sortens filmer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.8