The Ministry of Ungentlemanly Warfare

Titel: The Ministry of Ungentlemanly Warfare
Genre: Action/Krig
Land: Storbritannien/USA
År: 2024
Regi: Guy Ritchie
I rollerna: Henry Cavill, Eiza González, Til Schweiger, Cary Elwes, Rory Kinnear

Handling: Den brittiska militären rekryterar en liten grupp mycket skickliga elitsoldater för att slå till mot nazistiska styrkor bakom fiendens linjer under andra världskriget.

Omdöme: Det är inte särskilt svårt att tänka på Quentin Tarantinos Inglourious Basterds (2009). I båda fallen handlar det om en grupp som skickas på ett uppdrag under andra världskriget där nazister ska röjas ur vägen. Dessutom har Guy Ritchie alltid varit något av en brittisk motsvarighet till Quentin Tarantino. Denna film är dock verklighetsbaserad, även om man tagit sig en hel del friheter med historien kring operation Postmaster.


©Lionsgate

Brittiske premiärministern Winston Churchill (Rory Kinnear) ger en hemlig order om att sabotera tyskarnas försörjningsfartyg Duchessa som befinner sig utanför Afrikas kust. Detta för att strypa åt leveransen av bränsle och förnödenheter till nazisternas u-båtar vilket skulle hjälpa de allierade i kriget ute till havs. Inte minst skulle det göra att de amerikanska styrkorna skulle kunna passera Atlanten och ansluta.


©Lionsgate

Brigadchef Gubbins även kallad för M (Cary Elwes) tillsammans med Ian Fleming (Freddie Fox) leder operationen och rekryterar Gus March-Phillips (Henry Cavill) att leda operationen på fältet. Han sätter i sin tur ihop teamet som ska följa med honom på det farliga uppdraget. Samtidigt som manskapet ger sig iväg med båt, infiltrerar Marjorie Stewart (Eiza González) och Heron (Babs Olusanmokun) på plats. Detta inkluderar att komma nära den lokale, fruktade SS befälhavaren Heinrich Luhr (Til Schweiger).


©Lionsgate

De inledande 30-40 minuterna försöker nästan vara för humorfyllda när operation Postmaster drar igång. Det gör att man inte riktigt kommer in i filmen till en början då det känns lite off. Efter drygt en halvtimme blir det bättre när det hela känns lite mer på allvar. Det är trots allt en Guy Ritchie-film där underhållningen sätts i förarsätet och trovärdigheten får se sig förpassad till baksätet.


©Lionsgate

Filmens bästa egenskap är dess musik av Christopher Benstead, inklusive en melodi av Lalo Schifrin lånad från Dirty Harry (1971) under en sekvens. Musiken gör mycket för upplevelsen och här prickar den rätt i stort sett filmen igenom. När filmen också lägger humor-biten åt sidan, åtminstone till den grad att det inte blir ett störningsmoment, kan man luta sig tillbaka och få en underhållande filmstund.


©Lionsgate

Nej, det är inte i klass med nämnda Inglourious Basterds (2009), men det är en liknande film som underhåller. Med tanke på att det handlar om en verklighetsbaserad historia, kan man ha invändningar på att man gör en så pass fiktionaliserade version av det hela. Att slänga in ett par fiktiva (politiskt korrekta) karaktärer som har viktiga, hjältemodiga roller att spela i det hela känns tyvärr som ett Hollywood-påhitt. Trots det stör det inte lika mycket som det borde och brukar göra, kanske för att det är Guy Ritchie och filmen ses mer som underhållning för stunden än en djup "based on a true story"-film.


©Lionsgate

En intressant aspekt med filmen är ju att en viss karaktär vid namn Ian Fleming är med på ett hörn i ett nära samarbete med M. Ian Fleming skrev ju böckerna om James Bond och hans inspiration för karaktären lär ha varit Gus March-Phillips som leder gruppen som ska genomföra operation Postmaster. Med tanke på detta hade det varit väldigt intressant och passande om filmen gjorts i klassisk Bond-stil då historien hade all potential att göras på det viset. Det funkar dock så här också då den underhåller till den grad att dess brister inte stör så pass mycket som de borde göra och vanligtvis gör.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.3